Louises funderingar

Sedan i januari har jag mest skrivit i Kristianstadsbloggen.
Inläggen där har handlat handlat om:
metoder för att göra sin röst hörd på nätet, om G8-mötet i Rostock, mina erfarenheter av psalmsång från grundskolans lågstadium, budskapen i 1:a maj-tågen i Kristianstadsbloggen, bloggens debattmöte om utförsäljning om utförsäljning av allmännyttan och Absolut, en bokrecension av boken ”När jag letar efter Max” av Sanna Wallin, min livsssyn, olika slags bloggar, ett offentligt möte mot USA:s krig, lagförslag mot att ragga barn på internet, klimatförändringarna, sabotageaktioner mot exploatering på Island och ett boktips om ett boktips om att växa upp hos ett isolerat regnskogsfolk. Inläggen finns på:

http://www.kristianstadsbloggen.se/author/louise/

I början av året skrev jag:
”Jag tror att om vänstern eller folkrörelserna ska bygga upp bloggar så bör de gå ihop och göra det kollektivt.” Och det var en av de saker jag hade för ögonen när vi startade Kristianstadsbloggen. Att spegla de rörelser som finns i Kristianstad. Men kollektivbloggande är inte är inte det enda man kan ge sig på. En annan möjlighet är portaler. Nu har det startat ett sånt projekt. Bloggvänstern listar uppdaterade vänsterbloggar i betydelsen vänstertparti- vänsterpartist- och ung vänstrares bloggar.

Och jag känner att där borde nog jag vara med. Eftersom jag faktiskt är medlem i Vänsterpartiet igen sedan något år tillbaka – och bloggar, samt bloggar om politik – om än inte alltid i detta forum.

Haken är att jag väl inte har nämnt ordet Vänsterpartiet en enda gång i bloggen. Visst har jag väl gått på ett eller annat möte, visst hängde jag vid valstugan i höstas och visst har jag ett eller annat internt uppdrag som jag eventuellt också kommer att sköta – ja jag är intresserad av miljö- och landsbygdsfrågor. . Ändå har jag egentligen aldrig vare sig nu eller under de femton år som hann förflyta sedan jag var med i partiet eller ungdomsförbundet förra gången tyckt att partier varit viktiga. Jag tycker att det är inom andra forum utanför partierna inom folkrörelser som politiken kan och bör formas och opinionsarbetet bäst drivs. Partierna kan bara i bästa fall kanalisera det arbetet. De är ett slags parasiter på rörelsen när de inte i stället ägnar sig åt självonani med massmedia.

Men nu är det dags att komma ut! Det känns egentligen ganska pinsamt och det vore nästan lättare att erkänna någon slags sexuella perversioner. Jag är faktiskt medlem i Vänsterpartiet.
Och jag ska genast börja bete mig som en snäll vänsterpartist. Se jag länkar redan redan till Ali Esbati och Daniel Sestrajcic! Nu är det dags att lägga ut en länk till den lokala partiavdelningen! Se upp här är jag! Louise har kommit ut som vänsterpartist…

”Livet är en sexuellt överförbar sjukdom och dess dödlighet är 100 %!

Detta citat som jag förut trott vara en anonym spetsfundighet tillskrivs R.D. Laing, (1927-1989), en skotsk psykiatriker som skrev mycket om psykiska sjukdomar och psykos.

Källa: http://www.livet.se/ord/

Jag har motvilligt flyttat min blogg till nya Blogger eftersom jag kom in i en meny där det verkade som att man inte kunde göra något annat. Det skulle ”inte hända något” med min gamla blogg stod det.

Det som hände var att min gamla Blogger-profil suddades ut och ersattes av min Google-profil och att datumet för starten för bloggen ändrades till det datum när jag startat en annan testblogg på Google.

Sedan försökte jag byta till någon av de nya mallarna för att åtminstone ha någon nytta av bytet. Resultatet blev att sidomenyn ”trillade ner” och lade sig under alla inläggen i Internet Explorer på samma sätt som vi haft problem med med Kristianstadsbloggen. Jag tycker inte detta var särskilt kul och jag kan inte inte att ett byte har medfört några särskilda fördelar.

För övrigt så märker jag att får ändra strategi om jag verkligen ska ha den här bloggen kvar.
Vad jag än vill skriva om, vare sig det gäller politik, internet eller sånt jag läser hamnar numera med fördel i Kristianstadsbloggen eller något av de andra projekt jag är inblandad i. Kvar finns Louises reflektioner över sitt eget liv, vilket var vad jag inte skulle använda bloggen till och dagboksbloggar som genre är patetiska.

Jag har återigen placerat min blogg i Kristianstad på bloggkartan.se

En av mina gamla bekanta har börjat blogga. Jag tänkte inte ge honom en fast länk men lägger den här så att jag själv hittar tillbaka till hans reflektioner över tillvaron:

Gustafsson i Säffle

Två saker har ändrat sig i mitt liv den senaste tiden. För det första har jag fått ett nytt jobb, som gör att jag får mindre tid att skriva och att engagera mig i saker utanför arbetet. För det andra sidan håller jag på att starta en ny kollektiv blogg.

Det är roligt att bara kunna skriva ner sina egna reflektioner, men vill man åstadkomma något tror jag det är bra att gå ihop. För något år sen läste jag ett par amerikanska böcker om bloggande och det slog mig då att det politiska bloggande som man då höjde till skyarna som viktigt för demokratin osv var nedbrytande. Också Magnus Ljungqvist omtalade insats i höstas när han ansågs bidra till att fälla en av medllemmarna i regeringen kännetecknades av just detta. Att det är lättare att bryta ner än att bygga upp. Det är så lätt att svärta ner en person men det är svårare att bygga upp kollektiva visioner.

Det flesta politiska bloggarna i Sverige är höger. Jag tror att om vänstern eller folkrörelserna ska bygga upp bloggar så bör de gå ihop och göra det kollektivt. Tillsammans är vi starka. Och det är också därför jag tänker flytta över majoriteten av mitt politiska bloggande härifrån och till ett nytt mer kollektivt projekt. Inte för att just det projektet är renodlat politiskt. Vi är flera olika sorters människor och det kommer att handla om kultur också och desto bättre. Det behövs möjligheter för fler människor att uttrycka sig. Men för att jag tror att projektet har en större möjlighet att utvecklas än jag kan åstadkomma ensam.

Det finns julbudskap och det finns julbudskap. I lokaltidningen Kristianstadsbladet rådde dagen före julafton oginhetens, egoismens och snålhetens budskap.

På ledarsidan kunde man läsa om nödvändigheten av ett ”köpevangelium” och om att konsumera mycket för att behålla välståndet.

Denna slutsats är i och för sig inte originell. Det märkliga här är sammanhanget och valet av tidpunkt.

På nyhetsplats dagen före julafton så återfinns även en artikel som vars huvudbudskap är att vi absolut inte ska ge bort något till vissa. Det är en artikel om tiggare som för mig framstår som ett mer eller mindre rasistiskt hopkok av polisuppgifter och allmänna fördomar. Bakgrunden är att det under de senaste veckorna dykt upp en ny grupp tiggare och gatumusikanter i Kristianstad.

I artikeln beskrivs tiggarna som oförtjänta personer som inte nöjer sig med mat, utan ska ha pengar. Det görs heller inget försök till seriös bakgrundsbeskrivning och ingen skillnad görs heller i artikeln mellan att tigga eller att spela dragspel.

Man kan gott ha synpunkter på tiggare och tiggeri eller just dessa tiggare. Men man bör också fråga sig vilka signaler ges i en artikel kring detta ämne. En bra journalistik med ambitionen att ge en begriplig och rättvisande skildring av de nya tiggarna hade gått mer på djupet i frågan varför de är här och fler röster hade varit redovisade.

Konsekvensen av sådana artiklar som den i Kristianstadsbladet blir bara att det spär på allmänhetens förakt för svaghet och för människor som det har gått illa för.

Kristianstad hade redan innan dessa tiggare kom hit både gatumusikanter och folk som tiggde. Också dessa människor riskerar att drabbas av den här typen av angrepp från lokaltidningen.

I kombination med varandra så tecknar ledaren som uppmanar folk att köpa mindre och nyhetsartikeln som säger att vi ska ge bort mindre ett besynnerligt julbudskap. Detta alldeles oavsett hur det förhåller sig med precis dessa tiggare.

Men efter att ha följt tidningen under hösten har jag blivit alltmer övertygad av att det inte är sista gången jag ser Kristianstadsbladet skriva underliga saker. Jag hoppas få återkomma till detta nästa år.

Jag sade när jag en gång startade den här bloggen att jag inte ska skriva om mitt eget bloggande. Navelskåderi kring den egna skrivprocessen är möjligtvis intressant för dem som bloggar själva – inte för andra. Men eftersom jag inte har skrivit något om själva bloggandet sen dess så.

Tog en sen kvällsfika i måndags och slog på ett program på TV som heter Kobra – ett av alla dessa blandade kulturmagasin som sänds i public service-TV, och då råkade det vara ett reportage om bloggande.

Redaktionen tycktes ha bestämt sig för att bloggande rör sig om offentliga dagböcker, och man hade också ett inslag om en trend i USA där folk träffas för att läsa upp sina dagböcker offentligt. Undrar just om det skulle gå hem i Kristianstad?

Det är klart att det finns bloggar som är offentliga dagböcker men det finns också en hemsk massa bloggar som inte är dagböcker. Och eftersom jag är intresserad av bloggande som någon slags offentlighet så är jag i allmänhet inte så intresserad av rena dagboksbloggar.

I det här programmet jag talar om sade en kvinna som hette Katarina Ramqvist att när det privata blir offentligt kommer det alltid att gynna de marginaliserade.

Jag tror inte att hon har rätt. Ska man ha råd att vara privat i det offentliga så gäller det att ha ett lämpligt och välpaketerat privatliv som passar den offentliga bilden av vem man bör vara. När det privata blir offentligt finns det en risk att det missgynnar alla människor som lever ett annat liv än de vill, därför då tvingas de välja att ännu starkare hävda en fasad som riskerar att befästa en livslögn, ta avstånd från sig själva att erkänna sig som offer eller misslyckade. När det privata blir offentligt så vandrar betraktaren som konsumerar bitar av andras liv mellan socialpornografi och moraliskt fördömande. Det gäller allt från brottsoffer till dokusåpastjärnor och politiker.

När alla människor inklusive toppolitiker som vi har valt för att utföra vissa specifika uppgifter förväntas ”bjuda på sig själva” och ”vara lite personliga” så är det ett uttryck för en relativisering av den offentliga rollen Det handlar också om att det fokuseras alltför mycket på den här personen, inklusive irrelevanta uppgifter som inte har med vederbörandes insatser att göra. Att hålla på sin integritet exempelvis på det sätt som Laila Freivalds försökte göra är inte modernt.

Det är klart att det personliga är politiskt, att hur vi väljer att leva vårt vardagsliv är politiskt och att många frågor diskuteras bäst med stöd i vardagliga erfarenheter.
Men när gränserna mellan vad som är privat och offentligt suddas ut, så försämras också i någon mån människors förmåga att skilja mellan sak och person. Och det är det som är det allvarliga. Även mina ovänner kan har rätt. Även en person som lever på ett annat sätt än jag, har andra värderingar och andra intressen kan ha rätt i sak. Och för mig ter sig ett samhälle där man ser mer till person än till sak som en tillbakagång.

Därför är min blogg inte privat. Den är offentlig.

Funderar starkt över att flytta den här bloggen men kan inte riktigt bestämma mig. Kanske borde jag nöja mig med att gå över till Google Beta och byta design? Vore intressant att veta om någon har lyckat konvertera sina inlägg in i WordPress utan att få å, ä ö – problem?