Louises funderingar

Jag kommer inte vidare med cellospelet. Alltså i viss mån har jag kommit vidare. Jag är säkrare, spelar renare och har förbättrat mitt gehör, men jag kommer inte vidare rent tekniskt.

Det är svÃ¥rt att hitta balansen mellan att förbättras musikaliskt och förbättras tekniskt. Jag stÃ¥r och stampar nÃ¥gonstans i mitten pÃ¥ Benoy/Burrowes “Third year violoncello method”, eller med gamla stycken som jag lärde mig lite halvdant redan pÃ¥ 80-talet och kommer inte vidare. 80-talsstyckena är dock viktiga eftersom en del av dem en gÃ¥ng är intränade med mycket nyanser och det hoppas jag ska smitta av mig pÃ¥ mitt övriga spel som för närvarande är lite för platt.

Mina försök att spela folkmusik strandar på att mycket ligger i fiolläge och annars måste tranponeras. Det är också stor skillnad i svårighetsgrader inom folkmusiken och spelsättet är annorlunda än när man spelar klassiskt och jag bemästrar inte nyanserna och bytet i spelstil.

Det jag därigenom märker är att cellon har förbättrat mitt gitarrspel liksom mitt gitarrspel under de år jag var utan cellon helt klart förbättrade förutsättningarna för mitt cellospel. Det gitarrspelet förbättrar är förmågan till dubbelgrepp och att tänka i klanger och lägen. Samtidigt ger cellon en säkerhet i det i och för sig enkla gitarrspel som jag behärskar som det känns som jag får gratis men så är det givetvis inte.

Givetvis saknar jag den stimulans som det innebär att spela med andra och jag kommer att så småningom att behöva ett mål. Målet kommer att uppenbara sig när jag har ork för det. Lektioner är inte aktuellt förrän jag ordnat en massa andra angelägna saker jag behöver göra men det kan hända att jag skulle kunna planera in samspelstillfällen med andra. Om det så bara blev några gånger om året tror jag det skulle betyda något.

Här är en fin cellistbild som en konstnär har gjort.

Nu har jag fått min nya cello. Det blev ett begagnat instrument som jag hittade när jag var uppe i Stockholm i mellandagarna men den hade en smärre defekt som behövde repareras så jag kunde inte få den då. Nu har säljaren levererat den eftersom han ändå skulle ner till Skåne i helgen.

Försäkringspengarna har ännu inte kommit men gör det nog snart.

Nu hoppas jag på större tur den här gången och har även skaffat en mindre luftfuktare för att minska risken för att råka ut för samma sak igen. Tror inte att det har någon direkt effekt men åtminstone minskar det min noja.

Nu är det dags att ägna en stund till att ta reda på vad som kan tänkas sitta kvar efter ett par månaders ofrivilligt uppehåll.

Det är klart med försäkringspengarna. Jag kommer att få ut 5/6 av vad den totalkvaddade cellon kostade. Nu återstår mig att försöka få tag på en ny. Instrumentförsäljaren har erbjudit mig en som är identisk med den jag köpte men jag har blivit vidskeplig. Jag vill inte ha en likadan och nästa kostar 3500 mer.

En kompis föreslog att jag skulle köpa en elcello i stället som inte kunde spricka men de är i allmänhet ännu dyrare. Undantaget var något ställe i Stockholm som sålde elcellon i blå metallicfärg. Där går gränsen.

Elcello verkar kul med är ju en helt annan sak. Jag vill ha en akustisk cello helst lite äldre. Och marknaden för fullstora cellon är inte sådär väldigt omfattande. Det mesta som är begagnat verkar vara halvcellos och 3/4 cellos från Kina som någon unge spelat på och tröttnat på och vill bli av med. Jag kanske skulle köpa något helt annat instrument i stället?

Jag var i fredags iväg med cellon till stället jag hade köpt den. Butiksinnehavaren suckade och sa att en riktig lagning skulle gå på 75 % av vad cellon kostade i somras. En enklare lagning kunde han åta sig att göra - för 2000 men då garanterade han inte att sprickan inte går upp igen.

- Har du tilläggsförsäkring, frågade han?

- Nej och jag blev heller inte rekommenderad någon, kontrade jag?

- Ibland går det på hemförsäkringen. Det är olika mellan olika försäkringsbolag så du får kolla upp det.

Så det gjorde jag. Det visar sig att mitt försäkringsbolag är beredd att täcka kostnaden för att laga själva sprickan minus en självrisk på 1500 kr. Om jag i samband med lagningen behöver byta ut annan utrustning som stall och ljudpinne, så täcker försäkringen inte det. Så det kan bli dyrt ändå. Det kan också ta en del tid innan han kan göra något åt det.

Men jag har i alla fall ett besked och det är gott så.

“Vad en människa kan föreställa sig i fantasin, kommer andra människor senare att förverkliga”.

Jules Verne, pionjär inom Science Fiction-litteraturen

Hittar inga som citerar detta uttryck som andas framtidsoptismism, men som väl egentligen slÃ¥r Ã¥t bägge hÃ¥llen…Utan fantasi skulle människor inte kunna förändra sina liv. Utan den sociala fantasin skulle samhället inte kunna utvecklas. Uveckling sker av raffinerade vapen och tortyrmetoder, av kost som skapar sjukdom likaväl som droger som botar eller lindrar. Utveckling har gÃ¥tt frÃ¥n att vara ett alltigenom positivt begrepp till ett som framkallar kritik i vissa kretsar. Men det är väl inte “utveckling” i sig utan utveckling som grundsats tömd pÃ¥ sitt innehÃ¥ll som skapar problemen…?

Locket på cellon har spruckit av väderomslaget förra helgen. Känns mycket tråkigt och jag är osäker på hur mycket jag ska anklaga mig själv och inte. när jag köpte cellon i somras frågade jag mycket noga hur jag skulle förfara för att det inte skulle hända något med den och jag varnades förr torr vinterluft.

Visserligen hade jag en cello från musikskolan i fyra år utan att det hade hänt något allvarligt med den men den sprack faktiskt lite en gång den också, när jag hade transporterat den i mycket kallt väder till och från musikskolan. Men detta var något helt annat. Den stod faktiskt bara lutad mot en vägg.

Låt vara att jag ändå varit vårdslös. Kanske var det fel vägg? Jag var noga med att välja en vägg långt in i rummet långt borta från element och fönsterdrag men det hjälpte inte. Låt vara att det är ett nytt instrument som kanske inte hunnit sätta mig och säkerligen av sämre kvalitet. Det som förvånar mig är att den sprack så mycket. Sprickan löper ända från nederkanten på locket och fem centimeter från hålet vad det nu kallas. Frågan är om inte det kan tänkas tyda på för stora spänningar i instrumentet från början?

De besked jag har fått om incidentens allvar är motstridiga. En person tyckte att jag skulle kräva pengarna tillbaka. En musikhandlare jag pratade med menade att sånt bara skulle kosta några hundra att få limmat och lackat. Men ingen av dem hade å andra sidan sett sprickan. Den jag köpt den av ville varken säga bu eller bä. Jag har alltid varit dålig på att förhandla i sådana här lägen.

Det som är bra att jag i varje fall inte hunnit fått något personligt förhållande till cellon med nostalgiska känslor. Cello som cello bara den fungerar och har hyfsad klang. Jag bryr mig inte heller så mycket hur den ser ut. Det är bara tråkigt att det säkerligen drar ner andrahandsvärdet även om jag skulle få den lagad.

Jag ringde tämligen omgående till musikaffären och sa att jag skulle komma in med den nästa vecka. Sedan bestämde jag mig för att inte stanna hemma utan åkte till Malmö i stället, till en tillställing jag inte hade tänkt bry mig om.

Men innan dess stack  jag in pÃ¥ musikaffären  i sta’n och köpte mig en Ukulele. NÃ¥got roligt ska man väl ha!

Har nu redan hämtat upp såpass mycket teknik att jag nog ligger ungefär på samma nivå som jag gjorde för 18-19 år sedan när jag slutade spela. Det finns fortfarande en handfull stycken som jag spelat för ut som känns oöverstigliga. Men sanningen är nog att jag inte riktigt behärskade dem då heller även om jag behärskade vissa av dem bättre.

Det handlar först om två småstycken som går ganska högt och blir falska; ett Andande ur Orfeo av Gluck och ett Larghetto av Händel från Violinsonat, Opus 1, nr, 13. Mer avancerat är Consertino i h-moll, av Oscar Rieding, Op 15, vilket är ett långt stycke som delvis har suttit mer i fingrarna en gång, jämte Sevciks 40 variationer, Op 3 i arrangemang av L.R Feulliard - variationer som påminner om etyder, och varav jag nog bara har spelat några. Vidare rör det sig om en Concertino i e-moll av B Romberg-Ruyssen samt om andrastämman till en konsert för två cello av Vivaldi, g-moll, PV 411.

Problemet med de flesta av de här är att de går högt och i vissa fall rör det som snabba strängbyten. Rieding är nog ett av de stycken som jag nötte mest när det begav sig men jag ser inte någon större poäng i att träna in det igen. Stycket är tråkigt och tekniken det innehåller kan jag plocka upp med hjälp av Benoy/Burrowes. Däremot finns det ett par stycken av Bach som jag nog gärna lär mig. Det vore lite kul att faktiskt behärska en del av den musik som faktiskt är skriven för cello.

Annars handlar det om att komma bort från det klassiska facket och hitta en annan repertoar Jag har spelat ganska mycket visor. Vitsen med detta är att man kan bygga fraseringen på hur man skulle ha sjungit sången och därför få en bra variation på spelsättet. Det är också bra för att lära sig spela rent och för att improvisera från om man kan melodierna bra.

De handlar också om att att kunna synca in sitt spel med andras. Jag prövade mitt inköp av Classical Favorites för cello med tillhörande CD men tyckte det var tråkigt att arrangemanget jag skulle spela till var så slätstruket och mekaniskt framfört. Tyvärr kunde jag inte heller tona ner melodistämman på CD:n som var ganska fult pålagd. Men en bra övning för renhet och att hålla sig på rätt ställe i takten kan sånthär nog vara. Det finns andra typer av musik som man kan få tag på.

En annan sak som jag har börjat med är att spela basstämmor i diverse pianoarrangemang och sjunga eller nynna melodistämman till. Jag har lagt ner ganska mycket tid på att spela nu idag och skulle egentligen passat på att spela in något också för att se hur mitt spel utvecklats. Dock har det varit hårdrockskonsert ifrån parken hela dagen och det kändes som eventuella inspelningar kanske skulle få mer något av detta störande kringljud. De håller fortfarande på nu efter midnatt, det är på hög volym och jag upplever det som stressande.

Benoy/Burrows “Violoncello Method” är idealisk för repetition. Nu har jag fÃ¥tt tillbaka en känsla för logiken i lägesväxlingarna och kan utan vidare klättra ganska högt upp i tonlägena. Böckerna är extremt progressionsintriktad, först ett moment, sen ett par exempel pÃ¥ detta, ur klassisk musik eller brittisk folkmusik, och sedan nästa. Men det är mer riktiga exempel än Dotzauer som jag minns den och det fungerar. Större delen av de lÃ¥tar ur “100 violoncello solos” som jag tyckte var svÃ¥ra för nÃ¥gon vecka sen har jag nu bara strukit.

Annars har jag mest inriktat mig pÃ¥ att spela enkla melodier musikaliskt och där tycker jag inte jag har sÃ¥ mycket att hämta just nu. Jag har ocksÃ¥ ägnat en massa tid Ã¥t att ta ut olika ackord utan att hitta nÃ¥got riktigt bra system för det. Det är inte en slump att cellon inte används som ackordinstrument. I och med att den är stämt i kvinter sÃ¥ hamnar de olika tonerna i ackorden väldigt lÃ¥ngt ifrÃ¥n varandra. Och stämmer man om den blir man förvirrad. Men jag har ändÃ¥ en föreställning om att en bättre förmÃ¥ga att hitta ackord i olika lägen skulle kunna göra det lättare att ta ut stämmor. Och det vore väl inte fel att kunna spela cello efter ackordanalyser…

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta just nu. Rent tekniskt har jag en del att hitta tillbaka till. De svårare klassiska stycken som jag behärskade när jag var i tonåren har jag inte gett ett andra försök, men det handlar nu om vad jag ska spela egentligen. Det som ligger närmast till hands är folkmusiken men de flesta arrangemang som jag hittar vare sig det är på noter eller inspelningar är det klassiska för två fioler. Jag har tills vidare letat rätt på de noter jag har på folkmusik och satt dem i en pärm.

För övrigt var sambon och jag iväg till Ronneby i fredags framför allt för att lyssna pÃ¥ Kjell Höglund, men han hade blivit akut sjuk och kom inte. SÃ¥ kvällens behÃ¥llning blev i stället “Träd, gräs och stenar” som jag nu hört för andra gÃ¥ngen i Ã¥r.

Förhållandet till musiken är en helhet. Det går inte bara att öva cello och stänga av allt annat. Och i och med att jag börjar spela cello stimuleras allt annat också. Lånade hem en massa folkmusik i fredags. Skivor och noter. Lyssnade och fick en känsla för hur olikt en spelman spelade gentemot en klassiskt skolad musiker. Mindre vibrato, snabb hastighet, medljud och lösa strängar.  Försökte sedan hitta något jag kunde spela.  Det slutade med att jag spelade låt efter låt både på gehör och efter noter på blockflöjt - och blev förvånad över att jag hade så mycket som satt automatiskt i fingrarna. En altblockflöjt är egentligen ett ganska bra musik för folkmusik och det går dessutom bra att spela enklare fiolstämmor eftersom den går från G. Märkte att den stora dosen folkmusik på sistone har gett mig en känsla för rytmen och det dansbara i låtarna som jag inte hade när jag var yngre.

I helgen hade jag äntligen den första stora chansen att lägga ner mycket tid på att spela men spelade nästan inte alls. Det blev inte så. Jag fastnade i annat.

Märkte också en annan märklig sak. Lägger man cellon över knät och håller den på samma sätt som man gör med en gitarr är det mycket lättare att ta grepp över alla fyra strängarna. Dock går det ju inte så bra att använda stråken då. Men vem har sagt att man bara ska acceptera förutsättningen att en cello inte är ett kompinstrument?

Jag har köpt ett nytt stackelstöd. Inte det jag ville ha men det näst bästa. Stackelstödet av mer klassiskt slag är gjort så att det finns två metallringar som ska fästas i benen på stolen man sitter på och ett antal hål som stackeln - den lilla metallpinnen som sitter i botten på cellon kan lutas mot.

Det stackelstöd som jag stått ut med de senaste två veckorna består av en liten gummiboll som skruvas fast på stackeln. Det ska inte glida sa mannen men det gör det. Jag har parkettgolv.

Samtidigt föll jag för frestelsen att köpa nya noter. Jag är uppväxt med att köpa mina noter. När jag växte upp innan den värsta kopiering slog till fanns det en musikaffär med en ganska välsorterad nothandel även i Katrineholm. Nu finns det knappast i Kristianstad. Det som finns är att en av de butiker som säljer gitarrer och Keyboards hÃ¥ller sig med nybörjarskolor för diverse olika instrument som spelas i musikskolan, och enstaka antologier eller notblad. Men jag hade ju behov att fÃ¥ kläm pÃ¥ det här med lägesväxlingarna…

Vad jag fick tag pÃ¥ var andra och tredje delen av Benoy/Burrows “Violoncello method” som verkade tillräckligt progressiv för att fungera som en repetition av vissa moment samt en Classical Favourites med en CD till vilket jag tyckte lät lite roligt. Vidare inhandlade jag ett häfte med en massa förhoppningsvis nyttiga etyder samt ett med folkmusik för fiol som jag kände igen sedan min kompis spelade pÃ¥ 80-talet.

På kvällen spelade jag en massa melodier men inte så mycket av det här. Det känns nu mest som jag nöter på samma nivå och det handlar om att få in nya moment för att kunna hämta upp mer. Det är känns också som det är en oerhörd diskrepans mellan vad jag har en god teknisk aning om och vad jag musikaliskt kan genomföra och jag trevar lite när det gäller hur jag ska fylla igen det där gapet och bli säkrare i mitt spel.

Jo. ljudfilen som jag lade upp tidigare idag var Audioslicer som är ett behändigt program för Mac för att dela MP3-filer med tysta partier i i flera, och dessutom Freeware