Louises funderingar

Jag hade trott att min nästa text i denna min glest uppdaterade blogg skulle handla om mina  cykelfärder i somras. Men så drömde jag något i natt som förtjänade att kommenteras.

Jag var på Emmaboda station i går och kom över enkampanjtidning om det svenska EU-ordförandeskapet. Där uttryckte sig flera representanter för den svenska regeringens om hur viktigt det svenska ordförandeskapet är och hur viktigt det är att Sverige nu får vara med och leda och påverka processen.

Jag önskar också att det fanns mer kritiskt och nyanserat material att att få tag i om det här ordförandeskapet. Statlig propaganda är sällan särskilt rolig och det torde finnas andra perspektiv på klimatpolitiken än Andreas Carlgrens.

I  min dröm var den amerikanska presidenten på besök i Sverige. I drömmen hette presidenten  inte Barack Obama utan var en kvinna. Hon skulle nu tala på en välregisserad tillställning inför ett fullsatt auditorium av väl utvalda representanter för det svenska samhället.  (Jag hade  god överblick detta eftersom jag befann mig några meter upp i luften snett bakom estraden….) Talet gick bra, och ackompagnerades av artiga och måttfulla applåder mellan avsnitten ända tills hon kom in på frågan om den för USA och EU gemensamma utrikespolitiken. Hon började med att hylla olika länder i Europa för deras insatser i olika avseenden och kom så in på Israel. När den  kvinnliga presidenten för Amerikas förenta stater yttrade orden ”Leve Israel” kom bara ett tyst mummel från de svenska bänkraderna. När hon upprepade orden en gång till så började publiken bua. En kvinna med 80-talsfrisyr och en konservativt amerikaniserad framtoning, , reste sig upp och började ställa flera kritiska frågor. Hon framhöll speciellt hur mycket extraarbete hela arrangemanget hade inneburit för hennes organisation och undrade vad det skulle vara bra för.

Detta var väl någon slags önskedröm. När amerikanska presidenter reser i utlandet utsätter de sig inte för risken att mötas med öppen kritik. Det var för övrigt ett stort skäl till att svenska polisen spärrade av en skola med demonstranter under toppmötet i Göteborg 2001. En handplockad publik sätter inte heller igång att bua. En likgiltig och passiviserad publik sätter inte igång att ifrågasätta.

Inte heller den svenska regeringen vill utsätta sig för risken att någon buar. Därför har man inte heller valt att satsa på att utlysa  medel för kampanjer eller folkbildning inför den här ordförandeskapsperioden.  I stället använder man uppenbarligen pengarna på att framställa eget propagandamaterial. Samtidigt som Reinfeldt redan i våras talade om “borgfred”.

Den bristande tillgången på kritiskt material är sannolikt en bidragande faktor till att debattnivån under det svenska ordförandeskapet är pinsamt låg. Fler kunde ha behövt lite extra resuser för att ha möjligheter att delta. Men hade inte ordförandeskapet överskuggats av andra angelägna frågor hade man kanske gjort det ändå?

I viss mån så gör man det också. När EU:s energi- och miljöministrar träffades på toppmötet i Åre i mitten på juli så hade organisationen Miljöförbundet Jordens Vänner http://www.mjv.se ett miljömotmöte i Östersund med teman som Klimat och uranbrytning

Demonstrationerna mot Israel under bombningarna av Palestina genomfördes. Och det är ju inte konstigt. Det finns så många svenskar med palestinskt ursprung att flera familjer var direkt drabbade av dessa bombningar bara i Kristianstad. Och nu fortsätter bosättningspolitiken.

I Sverige finns också en tradition av ett långvarigt engagemang i Palestinafrågan och frågan engagerar tydligen fortfarande - på olika sätt. En debattartikel  för ett par dagar sedan där Ordföranden för Kristna Freds tillsammans med två representanter för Settlerwatch tyckte att EU måste öka pressen på Israel skapade så mycket hätska reaktioner att Svenska Dagbladet valde att stänga av kommentarfunktionen på webben.

Klimatfrågan, Palestinafrågan och uranbrytningen i Norrland är angelägna politiska frågor. Liksom krisen. Kanske borde politikerna tvingas ta debatten i dessa frågor stället för att prångla ut massupplagor på material där huvudpoängen är hur viktigt och betydelsefullt det svenska ordförandeskapet är?

Sedan i januari har jag mest skrivit i Kristianstadsbloggen.
Inläggen där har handlat handlat om:
metoder för att göra sin röst hörd på nätet, om G8-mötet i Rostock, mina erfarenheter av psalmsång från grundskolans lågstadium, budskapen i 1:a maj-tågen i Kristianstadsbloggen, bloggens debattmöte om utförsäljning om utförsäljning av allmännyttan och Absolut, en bokrecension av boken “När jag letar efter Max” av Sanna Wallin, min livsssyn, olika slags bloggar, ett offentligt möte mot USA:s krig, lagförslag mot att ragga barn på internet, klimatförändringarna, sabotageaktioner mot exploatering på Island och ett boktips om ett boktips om att växa upp hos ett isolerat regnskogsfolk. Inläggen finns på:

http://www.kristianstadsbloggen.se/author/louise/

I början av året skrev jag:
“Jag tror att om vänstern eller folkrörelserna ska bygga upp bloggar så bör de gå ihop och göra det kollektivt.” Och det var en av de saker jag hade för ögonen när vi startade Kristianstadsbloggen. Att spegla de rörelser som finns i Kristianstad. Men kollektivbloggande är inte är inte det enda man kan ge sig på. En annan möjlighet är portaler. Nu har det startat ett sånt projekt. Bloggvänstern listar uppdaterade vänsterbloggar i betydelsen vänstertparti- vänsterpartist- och ung vänstrares bloggar.

Och jag känner att där borde nog jag vara med. Eftersom jag faktiskt är medlem i Vänsterpartiet igen sedan något år tillbaka - och bloggar, samt bloggar om politik - om än inte alltid i detta forum.

Haken är att jag väl inte har nämnt ordet Vänsterpartiet en enda gång i bloggen. Visst har jag väl gått på ett eller annat möte, visst hängde jag vid valstugan i höstas och visst har jag ett eller annat internt uppdrag som jag eventuellt också kommer att sköta - ja jag är intresserad av miljö- och landsbygdsfrågor. . Ändå har jag egentligen aldrig vare sig nu eller under de femton år som hann förflyta sedan jag var med i partiet eller ungdomsförbundet förra gången tyckt att partier varit viktiga. Jag tycker att det är inom andra forum utanför partierna inom folkrörelser som politiken kan och bör formas och opinionsarbetet bäst drivs. Partierna kan bara i bästa fall kanalisera det arbetet. De är ett slags parasiter på rörelsen när de inte i stället ägnar sig åt självonani med massmedia.

Men nu är det dags att komma ut! Det känns egentligen ganska pinsamt och det vore nästan lättare att erkänna någon slags sexuella perversioner. Jag är faktiskt medlem i Vänsterpartiet.
Och jag ska genast börja bete mig som en snäll vänsterpartist. Se jag länkar redan redan till Ali Esbati och Daniel Sestrajcic! Nu är det dags att lägga ut en länk till den lokala partiavdelningen! Se upp här är jag! Louise har kommit ut som vänsterpartist…

Det finns julbudskap och det finns julbudskap. I lokaltidningen Kristianstadsbladet rådde dagen före julafton oginhetens, egoismens och snålhetens budskap.

På ledarsidan kunde man läsa om nödvändigheten av ett “köpevangelium” och om att konsumera mycket för att behålla välståndet.

Denna slutsats är i och för sig inte originell. Det märkliga här är sammanhanget och valet av tidpunkt.

På nyhetsplats dagen före julafton så återfinns även en artikel som vars huvudbudskap är att vi absolut inte ska ge bort något till vissa. Det är en artikel om tiggare som för mig framstår som ett mer eller mindre rasistiskt hopkok av polisuppgifter och allmänna fördomar. Bakgrunden är att det under de senaste veckorna dykt upp en ny grupp tiggare och gatumusikanter i Kristianstad.

I artikeln beskrivs tiggarna som oförtjänta personer som inte nöjer sig med mat, utan ska ha pengar. Det görs heller inget försök till seriös bakgrundsbeskrivning och ingen skillnad görs heller i artikeln mellan att tigga eller att spela dragspel.

Man kan gott ha synpunkter på tiggare och tiggeri eller just dessa tiggare. Men man bör också fråga sig vilka signaler ges i en artikel kring detta ämne. En bra journalistik med ambitionen att ge en begriplig och rättvisande skildring av de nya tiggarna hade gått mer på djupet i frågan varför de är här och fler röster hade varit redovisade.

Konsekvensen av sådana artiklar som den i Kristianstadsbladet blir bara att det spär på allmänhetens förakt för svaghet och för människor som det har gått illa för.

Kristianstad hade redan innan dessa tiggare kom hit både gatumusikanter och folk som tiggde. Också dessa människor riskerar att drabbas av den här typen av angrepp från lokaltidningen.

I kombination med varandra så tecknar ledaren som uppmanar folk att köpa mindre och nyhetsartikeln som säger att vi ska ge bort mindre ett besynnerligt julbudskap. Detta alldeles oavsett hur det förhåller sig med precis dessa tiggare.

Men efter att ha följt tidningen under hösten har jag blivit alltmer övertygad av att det inte är sista gången jag ser Kristianstadsbladet skriva underliga saker. Jag hoppas få återkomma till detta nästa år.

Vi har HomO, vi har JämO och vi har D O, ombudsmannen mot etnisk diskriminering vars uppgift är att “stoppa alla former av etnisk och religiös diskriminering i samhället”.

Men var finns diskrimineringsombudsmannen mot förtryck på grund av klass och social bakgrund?

I det numera dumpade förslaget till gymnasiereform som utarbetades under en socialdemokratisk regering fanns sju perspektiv som man lyfte fram skulle speglas i undervisningen. Dessa var ett etiskt, ett historiskt, ett internationellt, ett naturvetenskapligt, ett miljö- ett genus- och ett entreprenörsperspektiv. Man kan fråga sig om ett sådant uppräknande var vettigt i det sammanhanget men det faktum att inget av dessa perspektiv hade något att göra med klass och social struktur är en intressant mätare på samhällsdebatten.

Socialdemokratin har på samma sätt som borgarna under lång tid har fört en politik där förekomst av klass osynliggörs. Möjligen har man i retoriska sammanhang understått sig att varna för återkomsten av klassamhället, såsom det var något som låg i framtiden och inte redan fanns.

Att bekämpa olika former av förtryck genom att namnge, katalogisera det och ge det särregler är en liberal strategi som har sina begränsningar. Man kommer inte långt om man ska bekämpa rasismen med kunskap och psykologiska förklaringar. När det gäller mer långsiktiga förändringar i kulturen har de homosexuella i viss mån lyckats liksom tidigare även kvinnorna. Den strukturella rasismen står dock fast och är med och är sammanvävt med klassförtrycket på flera sätt. Det handlar inte bara om föraktet mot invandrarna som bildar en ny underklass. Alltför många deltar i nedvärderingen av den tönstämplade landsortsbefolkning som inte får sin jämlika del av resurserna i vårt stadsfixerade samhälle och vars verklighet sällan skildras. En del av landsbygdsborna väljer i det läget att sparka nedåt, och rösta på främlingsfientliga partier.

Nu brukar det ju hävdas att klasstillhörighet är något som man i motsats till etnisk, könsmässig eller sexuell har möjlighet att byta. Det är riktigt men det sker alltid till ett pris för individen. Liksom bland invandrare som blivit assimilierade och kvinnor som tagit sig fram på männens villkor finns i många framgångshistorier spåren av nederlaget att tvingas förneka den del av sin bakgrund som omgivningen inte förstår. Detta skildrades bland annat i en artikelserie som DN för några år sen på temat “klassresan”. Men det är framförallt inte de enskilda individer som lyckas skapa sig en bättre framtid gör någon avgörande skillnad i förtrycket mot den grupp de kommer från.

Idag är klassförtrycket antingen det riktar sig mot vanliga arbetare, landsbygdsbefolkning, eller mot utslagna och marginaliserade på sätt och vis ett dolt förtryck eftersom social ojämlikhet inte hanteras som strukturer och allting behandlas som om det vore upp till individen. Alla har vi inte samma möjligheter, men det har snart upphört att vara en socialt godtagbar förklaring samtidigt som vi får ett allt hårdare samhälle.

Den sociala snedrekryteringen till högskolan har ökat . Ungdomar på gymnasiet indoktrineras med föreställningar om att de har valet att bli entreprenörer och egna företagare. Vi har en regering som faktiskt har gått till val och vunnit på att underblåsa människors förakt mot arbetslösa och sjukskrivna. Det är det som gör det sociala föraktet värre.

“Den girige äger inte sina pengar. Pengarna äger honom.”

Detta verkar vara ett ordspråk som ofta är listat men sällan använt. Kanske också kan sägas vara en bra karaktäristik av den kalla liberalismens värderingar.

Den 25 november är en internationell aktionsdag utlyst kallad “Buy nothing day” eller “en köpfri dag”. Det går ut på att man ska stanna hemma och inte gå och handla den dagen, som en markering mot konsumtionshetsen och det resursslöseri som som finns i samhället.

Aktionsformen kan sägas verka ofarlig men för ett par år sedan blev konstnärer utslängda från sina lokaler i Kista galleria för att de hade visat en filminstallation på detta tema, där kvinnor prenumererade omkring med tomma kundvagnar.

När jag gick på bibliotekshögskolan i början av 90-talet talades det fortfarande om 1974 års kulturpolitiska mål, som samtliga partier hade ställt sig bakom. Ett av dessa mål var “motverka kommersialismens negativa verkningar”. På den tiden kunde även moderater ställa sig bakom detta. Nu är moderater alltmer kalla cyniker och dem har vi valt att styra över oss.

Det subversiva i budskapet att inte konsumera ligger inte i att det handlar om att konsumera mindre av jordens resurser. Det behöver vi visserligen göra för att det ska gå ihop på längre men det är möjligt att det trots allt går att anpassa marknadsekonomin så att vi åtminstone delvis utbyter tjänster med varandra i stället för prylar

Det subversiva ligger i stället i att man ställer moraliska frågor och uppmärksammar värdet i att inte konsumera utan i stället göra annat. Vad gör människor med sin tid när de längtar, letar, köper och hanterar sina prylar i stället för att hantera sina relationer? När alltmer av vår tid går åt till konsumtion är det kanske inte konstigt att vissa tror att allt kan konsumeras eller köpas för pengar.

Dessutom handlar om fördelning. När hela vårt samhällssystem bygger på konsumtion för konsumtionens egen skull samtidigt som våra medmänniskor svälter då är konsumtionssamhället inte moraliskt. Ur kristen synvinkel är dessutom rikedom synd om den rike älskar sina pengar mer än Gud och sin nästa. Ett av de ord som diskuterades skulle tas bort ur den senaste årgången av Svenska akademiens ordlista var mammonsdyrkan. Gud ske lov är det kvar.

Mer information om En köpfri dag finns på hos Adbusters Sverige. Läs även följande artikel
De vill få oss att köpa mindre, ur Stockholms City 12/10 2006

Fler citat om pengar rikedom och ekonomi på aforism.nu

Allmänna samlingar och listor
Citat.infart.se
Nina och Jisons kluriga ordspråk
100o 0rdspråk - David Eurenius lista (han har 87 kvar)
Ordspråk och talesätt efter nyckelord (Jake Svensson)

Diskutera ordspråk i:
Lång tråd om ordspråk och motton på Familjeliv

Läser i Kristianstadsbladet att polisen i Skåne organiserar sig för att bättre kunna förutse “hotbilden” mot Sverigedemokraterna i Skåne. Arbetet ska ske i nära samarbete med säkerhetspolisen SÄPO. Bakgrunden är attacken på ett SD-möte i Eslöv tidigare i höstas. Jag minns nynazisternas liknande attack på en studiecirkel i Vimmerby i våras. De aktivister som ger sig på andras mötesfrihet, särskilt på det här sättet , förstör det politiska klimatet. Det är den typen av polarisering som ingen i samhället är betjänt av förutom de som vill ha en auktoritär samhällsutveckling.

Veckan efter valet bakade och skickade jag tillsammans med några vänner personligt glaserade pepparkakor till 12 sverigedemokratavdelningar här i Skåne med uppmaningen att de skulle bli lite snällare, underförstått i sin invandringspolitik. Detta efter förebild från Värmländska pepparkaksklubben som tidigare bland annat skickat pepparkakor till påven och till George Bush. Jag undrar nu om mina pepparkakor räknas som en del av hotbilden?

Den enda reaktion jag fick var från en sverigedemokrat som senare precis efter attacken föreslog att jag i stället skulle skicka pepparkakor till de han menade stod för angreppet. Kristianstadsbladet fick också en pepparkaka men de tyckte tydligen inte att saken var så intressant.

För att inte ge polisen extra arbete och därmed bidra till onödig förbrukning av skattepengar vill jag härmed dementera att mina pepparkakor har något med hotbilden att göra.
Samtliga av pepparkakorna var av god kvalitet och riskfria att förtära. De flesta av paketen skickades med avsändare utanpå kuvertet och alla var försedda med ett handskrivet brev med likartad handstil. Dessutom skickades ett mail från samma adress till de aktuella avdelningarna för att berätta om aktionen.

Förutsättningen för att det ska vara intressant att påverka någon med pepparkakor är att vederbörande har en känslighet för vad människor tycker, samt helst en vilja till dialog. Pepparkaksklubben i Värmland uppmanar just nu människor att skicka pepparkakor till försäkringskassan för att de sparat pengar åt statskassan med mindre snälla metoder. Det kanske kan vara värt att göra ett försök där?

På Kristallnatten den 9 november anordnades två demonstrationer mot rasism och nazism. Händelserna är beskrivna i de båda lokaltidningarna Kristianstadsbladet och Norra Skåne.

Fackeltåget som ordnades av KAN, Kristianstads antinazistiska nätverk var mycket trevligt men som vanligt när det gäller Kristianstad så deltog nästan enbart ungdomar. Polisbevakningen av denna oskyldiga tillställning var rigorös och med markering av varenda gatukorsning längs den mycket blygsamma marschvägen.

I Kristianstadsbladet hävdas det att det är polisens förtjänst att den andra demonstrationen som anordnades av SUF gick lugnt till. Efter att ha stått och åsett hur ungdomarna som samlades till den demonstrationen, efter att få sin önskade demonstrationtid uppskjuten under tre kvarts tid utan synbar orsak blev inringade av flera polispiketer och visiterades men ändå höll sig lugna så är jag dock beredd att ge en del av den förtjänsten till ungdomarna själva. Jag stördes också av att deltagare fotograferades/filmades i samband med visiteringen. Enligt min åsikt ska man som medborgare inte behöva bli registrerad för att man vill vara med i en demonstration. Jag har heller aldrig sett någon demonstration i Sverige med så tydlig närvaro av medelålders och äldre vältränade män i neutrala fritidskläder och keps som följde demonstrationen.

Och de som enligt ryktena befarades störa demonstrationerna befann sig enligt Kristianstadsbladet på NSF:s egen demonstration i Ystad.

Ur min synvinkel sett så tycker jag att det är mest synd att arrangörerna inte gjorde en gemensam demonstration i stället. Det mesta borde ha rymts under samma tak, i varje fall i form av ett gemensamt avslutande möte. Det är också beklagligt att inte fler vuxna deltar i en demonstration mot rasism och främlingsfientlighet i en stad där vi fått ökad närvaro av främlingsfientliga partier i kommunfullmäktige och dessutom har problem med nazister.

Detta vore ganska enkelt att ta ställning till om allt vore svart och vitt.
Jag blev också väldigt störd av den paroll i SUF-tåget som gick ut på att man skulle angripa nazister. En av mina vänner flinade när han hörde den och sa att hälften av dem som demonstrerar här gör det för att de tycker att det är så roligt att skrika provocerande saker på sta’n. Jag håller inte med. Jag tycker det är allvarligt. Jag blir inte moraliskt upprörd men jag blir förbannad, både på SUF som är så jäkla dumma att de tillåter sig att försöka skapa sammanhållning genom att gå över gränsen när de spelar på ungdomars ilska och vanmakt och de andra krafter som har varit med att skapa den polariserade situation som vi nu fått att leva med.

Det finns nämligen en förhistoria till detta där en viktig skiljelinje är den påstådda kravallen i Kristianstad 9 november i fjol, som jag också hade möjlighet att bevittna. Efter de även i fjol två utlysta demonstrationerna, varav den andra dock inte arrangerades enbart av SUF utan även av RKU, SSU och Ung Vänster så lösgjorde sig ett synbarligen spontant tåg av blandat invandrarungdomar och vänsteraktivister som satte mot Tivoliparken och så småningom mot Långebro. Eftersom jag kände att detta var något som jag själv ville bilda mig en uppfattning om så satte jag efter och följde tåget i stort sett hela tiden utom vid ett tillfälle då jag stannade till för att prata med några ungdomar. Och någon kravall såg jag inte. Tvärtom var det en mycket glad och uppsluppen stämning en stor del av tiden då klart demonstrationsovana ungdomar från förorten gick runt och ropade paroller om att stoppa rasismen.
Däremot blev 45 (?) ungdomar omhändertagna av polis när alla hade tröttnat på att traska ikring ute på Långebro och försökte gå tillbaka till centrum igen, och en av dem blev senare dömd för våldsamt motstånd. Jag säger inte att det inte fanns incidenter. Jag är också medveten om att anledningen till att man drog iväg mot Långebro är att enstaka personer i folksamlingen var ute efter att få tag i nazister. Jag menar dock att den stora församlingen av blixtinkallade poliser som lär ha befunnit sig i Hässleholm på en kurs gjorde mer skada än nytta när de omhändertog ungdomarna vid detta tillfälle och dessutom höll deras vänner i oro och ovisshet under en stor del av kvällen.

Nu fick en grupp ungdomar lära sig vad som kan ske om man opponerar sig mot rasismen och nazismen i Kristianstad. Man blir omhändertagen av polisen. Vad som också kan ske är att man om man är vänsterungdom kan råka ut för ett planerat angrepp från nazister utanför krogen och då kallar Kristianstadsbladet det för ungdomsbråk. Yttrar man sin åsikt offentligt kan man också få anonyma samtal på telefonsvararen efteråt. Är man prydlig vänsterpartist och ska genomföra ett i förväg anmält och tillståndsgivet torgmöte så kan man få sin torgmöte schanghajat av uppmärksamhetssökande medlemmar från NSF samtidigt som polisen på plats låter bli att ingripa med hänvisning till yttrandefriheten och det inte blir någon ändring på den ordningen förrän saken har valsat runt flera varv i media. Att sedan dumma ungdomar springer kring på sta’n och skriker att man ska sparka ner nazister är mot den bakgrunden fullt begripligt men inte mindre dumt för det.

I denna process mot ökad polisering i Kristianstad finns det flera aktörer. Jag ska analysera det vidare men jag menar att Kristianstadsbladets sätt att beskriva saker är en del av problemet. Förinformationen inför årets demonstration gick ut på att polisen beredde sig på oro. Konkret information om bägge demonstrationerna gavs inte. I eftermiddag ordnar Kristianstadsbladet tillsammans med Tidningen i skolan ett slutet samtal för lärare om massmediers roll. Det ska bli intressant att höra om de kommer fram till något.

Hittat en moderat som är mot kärnkraft. Detta av säkerhetsskäl. Tyvärr är det nog inte så många som lyssnar på honom eftersom han inte tror på klimatförändringarna som just nu är en het fråga. På kort sikt är givetvis kärnkraftssäkerheten ett hetare problem. På lång sikt handlar det ju i båda fallen om ödesdigra konsekvenser

En folkpartistisk riksdagsman som jag har respekt för i kärnkraftsfrågan trots att jag inte delar hans åsikt är Gunnar Andrén. Som svar på Miljöförbundet Jordens Vänners och Folkkampanjens mot kärnkraft-kärnvapens enkät strax före valet skrev han att man skulle öka kärnkraftens säkerhet genom att ersätta dem med modernare och säkrare reaktorer:

“I avaktan på det har jag förtroende för att myndigheterna SKI och SSI gör ser till att dagens gamla reaktorer har tillräcklig säkerhet; om så inte skulle vara fallet måste de ställas av, inte i den takt som andra energislag kommer till (nuvarande regeringens, vänsterpartiets och miljöpartiets politik) utan genast, i morgon dag kan det ju vara för sent. Dagens låt-gå-politik är totalt oacceptabel, den premierar osäkerhet på bekostnad av modern övervaktning och nyttjande av nya material och ny reaktorkunskap liksom bearbetning av bränslerester.”

Säkerhetsproblemet inom dagens svenska kärnkraftsverk är så oroande att det förtjänar att tas på allvar oavsett vilken åsikt man har om kärnkraft i allmänhet.

Internationella energiorganet IEA vill satsa på kärnkraft och har just kommit ut med en ny rapport. Frilansskribenten Marianne Ekdahl tycker det är bra. Någon som inte tycker det är bra är organisationen Friends of the Earth Europe. Följande är en (preliminär) översättning av ett pressmeddelande från FoE Europe.

Kärnkraft ingen räddning för klimatet

Friends of the Earth Europe, eller Europeiska jordens vänner som är en en ansedd organisation för miljövänner runt om i Europa uttrycker sin bedrövelse över ett förslag från Internationella energiorganet som skulle leda till att vi förutom globala klimatkrisen även får en nukleär mardröm.

Bryssel 7 november, 2006:
Friends of the Earth Europe riktade under tisdagen skarp kritik mot Internationella Energiorganet för att man driver förslag på att blåsa liv i kärnkraften medan man fortfarande för en politik som som dömer oss till en framtid med en katastrofal klimatförändring. Dessa nya målsättningar dras upp i IEA:s nya rapport World Energy Outlook som publicerades den 7 november. Friends of the Earth Europe betecknar denna väg som farlig, ett hot mot klimatet och ekonomiskt ohållbar.

Frans van Shaik som arbetar med känkraftsfrågor på FoE Euope säger:

“Kärnkraft kan aldrig vara en lösning på energifrågan och problemet med klimatförändringar. Kärnkraft är fortfarande en av de allra farligaste energiformerna. En olycka som den i Tjernobyl 1986 kan inträffa vilken dag som helst. Och frågan om vad man ska göra med högaktivt radioaktivt avfall saknar fortfarande lösning. Vi kan säkerställa tillgången på energi tio gånger billigare genom att investera i energibesparingar i stället för i ny kärnkraft. I jämförelse med detta är kärnkraften ekonomiskt sett vansinnig.”

Friends of the Earth Europe påpekar att förutom att belasta kommande generationer med en kostsamt arv bestående av svårhanterat avfall, så medför kärnkfraften flera dyrbara finansiella kostnader för samhället, inkluderat kostnader för nedmontering av uttjänta kärnkraftverk och kostnaden för att förebygga olyckor. Inte ett enda kärnkraftsverk har byggts utan omfattande statligt stöd.

EU-kommissionen har nyligen påbörjat undersökningar kring otillåtet statligt stöd för det kärnkraftsverk som håller på att byggas i Finland. Dessutom är uran i motsats till vad som hävdas i rapporten från Internationella Energiorganet en begränsad resurs som om den används i den nuvarande utsträckningen endast kommer att räcka i femtio år till.

Nya kärnkraftsverk försvagar dessutom chansen att vända utvecklingen mot en växande klimatkris. Pengar som investeras i energibesparingar och förnyelsebar energi begränsar utsläppen mycket mer än om dessa pengar investeras i kärnkraft.

Friends of the Earth Europe tycker det är bra att man i rapporten erkänner att mått och steg för att öka energieffektiviteten leder till ekonomiska besparingar som är högre än de extra investeringskostnader för energiproducenterna. Men samtitidg fäster inte rapporten tillräckligt avseende vid att minska energislöseriet eller öka energieffektiviteten till fullo.

Jan Kowalzig, klimatsamordnare vid Friends of the Earth Europe säger:

“Vi behöver drastiska nedskärningar i utsläppen av växthusgaser fö att undvika de ekonomiska och miljömässiga verkningarna av en katastrofal klimatförändring. Men Internationella Energiorganets rekommendationer kommer att leda till ökade utsläpp i decennier. Rapportens förslag för att minska energislöseriet är alldeles för svaga och det skans förslag på omfattande och effektiva åtgärder för att komma bort ifrån smutsig energiproduktion och in i en epok med förnyelsebar energi.”

Friends of the Earth Euope avslöjar också myten om att kärnkraft är en energikälla fri från utsläpp av växthusgaser. Kärnkraftsverk släpper ut lika mycket koldioxid som ett modernt gaseldat kraftverk. Detta om man räknar med alla utsläpp som görs under ett känkraftsverks livslängd, innefattande det fossila bränsle som används vid brytningen och framställningen av uran samt transporterna, byggandet och nedmonteringen av kärnkraftverket, samt den långsiktiga lagringen och behandlingen av avfallet.