Louises funderingar

Jag måste erkänna att jag åtminstone tillfälligt legat av mig. Det var så här:

Jag flyttade i augusti samtidigt som jag gick en intensiv kurs.  Därefter var lägenheten i oordning under lång tid, samtidigt som jag lade ner mycket energi på ett extrajobb. Efter det så fanns det tid, så då plockade jag fram cellon men kände inte riktigt för det. Förut bodde jag i en trea med parkettgolv men det är som instrumentet inte riktigt ”trivs” i min lyhörda 50-talsetta med brunorange spräckliga korkmattor.

Jag måste erkänna att detta måste vara ett av de mest korkade dumma argument man kan ta till men det känns faktiskt så . En cello passar inte här. Man kan möjligen dra till med en gitarr.

Ja så var det där med lyhördheten också. Inte vet jag vad mina nya grannar tycker? Men det visste jag å andra sidan inte om de förra också. Fast i den lägenheten när grannen dammsög så hörde man knappt inte suset på samma sätt som här. Man hörde bara att något drogs över golvet.

Skillnaden mellan ett piano och ett instrument som cello är att det är lite mer socialt, och exempelvis lättare att få plats i en orkester vilket var en av de viktiga anledningarna till att jag började med ett instrument till en gång. Men jag tror också att de flesta ibland behöver spela med någon för att det ska  vara riktigt kul att fortsätta. Jag träffade faktiskt en kille som spelade klarinett som ville spela med mig. Men allt det där kom i skymundan i flytten och nu har jag ju lagt av mig.

Men poängen var ju ”mera musik i mitt liv” inte nödvändigtvis cellon även om det var tanken. Så vad med elpianot. Jag har ju faktiskt ett sånt, eller snarare ett keyboard, 10 år gammalt men med viss anslagskänslighet och hyfsat ljud som man kan ha hörlurar till.

Det har jag lånat ut. En god vän hade intresse för att lära sig lite piano och jag hade inte plats för det. Så det står rätt långt härifrån just nu.

Återstår gitarren. Jag tror jag kanske ska ta upp den?

Eller kanske är det dags för en utmaning? Kanske är det snart dags att leta upp någon som vill spela med mig när jag spelar cello även om jag inte spelar så bra? Eller kanske jag borde hitta någon som kan lära mig lite bättre gitarrspel?

Roligt är i alla fall att se att jag inte är ensam om att vilja återuppta instrument som jag spelade som yngre.

Här finns ett filmklipp om hur Jenny Rydqvist tänker återuppta sitt pianospel. Hon arbetar på Sydsvenskan och bloggar om detta under rubriken ”utmanarna”.

Jag kommer inte vidare med cellospelet. Alltså i viss mån har jag kommit vidare. Jag är säkrare, spelar renare och har förbättrat mitt gehör, men jag kommer inte vidare rent tekniskt.

Det är svårt att hitta balansen mellan att förbättras musikaliskt och förbättras tekniskt. Jag står och stampar någonstans i mitten på Benoy/Burrowes ”Third year violoncello method”, eller med gamla stycken som jag lärde mig lite halvdant redan på 80-talet och kommer inte vidare. 80-talsstyckena är dock viktiga eftersom en del av dem en gång är intränade med mycket nyanser och det hoppas jag ska smitta av mig på mitt övriga spel som för närvarande är lite för platt.

Mina försök att spela folkmusik strandar på att mycket ligger i fiolläge och annars måste tranponeras. Det är också stor skillnad i svårighetsgrader inom folkmusiken och spelsättet är annorlunda än när man spelar klassiskt och jag bemästrar inte nyanserna och bytet i spelstil.

Det jag därigenom märker är att cellon har förbättrat mitt gitarrspel liksom mitt gitarrspel under de år jag var utan cellon helt klart förbättrade förutsättningarna för mitt cellospel. Det gitarrspelet förbättrar är förmågan till dubbelgrepp och att tänka i klanger och lägen. Samtidigt ger cellon en säkerhet i det i och för sig enkla gitarrspel som jag behärskar som det känns som jag får gratis men så är det givetvis inte.

Givetvis saknar jag den stimulans som det innebär att spela med andra och jag kommer att så småningom att behöva ett mål. Målet kommer att uppenbara sig när jag har ork för det. Lektioner är inte aktuellt förrän jag ordnat en massa andra angelägna saker jag behöver göra men det kan hända att jag skulle kunna planera in samspelstillfällen med andra. Om det så bara blev några gånger om året tror jag det skulle betyda något.

Här är en fin cellistbild som en konstnär har gjort.

Har nu redan hämtat upp såpass mycket teknik att jag nog ligger ungefär på samma nivå som jag gjorde för 18-19 år sedan när jag slutade spela. Det finns fortfarande en handfull stycken som jag spelat för ut som känns oöverstigliga. Men sanningen är nog att jag inte riktigt behärskade dem då heller även om jag behärskade vissa av dem bättre.

Det handlar först om två småstycken som går ganska högt och blir falska; ett Andande ur Orfeo av Gluck och ett Larghetto av Händel från Violinsonat, Opus 1, nr, 13. Mer avancerat är Consertino i h-moll, av Oscar Rieding, Op 15, vilket är ett långt stycke som delvis har suttit mer i fingrarna en gång, jämte Sevciks 40 variationer, Op 3 i arrangemang av L.R Feulliard – variationer som påminner om etyder, och varav jag nog bara har spelat några. Vidare rör det sig om en Concertino i e-moll av B Romberg-Ruyssen samt om andrastämman till en konsert för två cello av Vivaldi, g-moll, PV 411.

Problemet med de flesta av de här är att de går högt och i vissa fall rör det som snabba strängbyten. Rieding är nog ett av de stycken som jag nötte mest när det begav sig men jag ser inte någon större poäng i att träna in det igen. Stycket är tråkigt och tekniken det innehåller kan jag plocka upp med hjälp av Benoy/Burrowes. Däremot finns det ett par stycken av Bach som jag nog gärna lär mig. Det vore lite kul att faktiskt behärska en del av den musik som faktiskt är skriven för cello.

Annars handlar det om att komma bort från det klassiska facket och hitta en annan repertoar Jag har spelat ganska mycket visor. Vitsen med detta är att man kan bygga fraseringen på hur man skulle ha sjungit sången och därför få en bra variation på spelsättet. Det är också bra för att lära sig spela rent och för att improvisera från om man kan melodierna bra.

De handlar också om att att kunna synca in sitt spel med andras. Jag prövade mitt inköp av Classical Favorites för cello med tillhörande CD men tyckte det var tråkigt att arrangemanget jag skulle spela till var så slätstruket och mekaniskt framfört. Tyvärr kunde jag inte heller tona ner melodistämman på CD:n som var ganska fult pålagd. Men en bra övning för renhet och att hålla sig på rätt ställe i takten kan sånthär nog vara. Det finns andra typer av musik som man kan få tag på.

En annan sak som jag har börjat med är att spela basstämmor i diverse pianoarrangemang och sjunga eller nynna melodistämman till. Jag har lagt ner ganska mycket tid på att spela nu idag och skulle egentligen passat på att spela in något också för att se hur mitt spel utvecklats. Dock har det varit hårdrockskonsert ifrån parken hela dagen och det kändes som eventuella inspelningar kanske skulle få mer något av detta störande kringljud. De håller fortfarande på nu efter midnatt, det är på hög volym och jag upplever det som stressande.

Benoy/Burrows ”Violoncello Method” är idealisk för repetition. Nu har jag fått tillbaka en känsla för logiken i lägesväxlingarna och kan utan vidare klättra ganska högt upp i tonlägena. Böckerna är extremt progressionsintriktad, först ett moment, sen ett par exempel på detta, ur klassisk musik eller brittisk folkmusik, och sedan nästa. Men det är mer riktiga exempel än Dotzauer som jag minns den och det fungerar. Större delen av de låtar ur ”100 violoncello solos” som jag tyckte var svåra för någon vecka sen har jag nu bara strukit.

Annars har jag mest inriktat mig på att spela enkla melodier musikaliskt och där tycker jag inte jag har så mycket att hämta just nu. Jag har också ägnat en massa tid åt att ta ut olika ackord utan att hitta något riktigt bra system för det. Det är inte en slump att cellon inte används som ackordinstrument. I och med att den är stämt i kvinter så hamnar de olika tonerna i ackorden väldigt långt ifrån varandra. Och stämmer man om den blir man förvirrad. Men jag har ändå en föreställning om att en bättre förmåga att hitta ackord i olika lägen skulle kunna göra det lättare att ta ut stämmor. Och det vore väl inte fel att kunna spela cello efter ackordanalyser…

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta just nu. Rent tekniskt har jag en del att hitta tillbaka till. De svårare klassiska stycken som jag behärskade när jag var i tonåren har jag inte gett ett andra försök, men det handlar nu om vad jag ska spela egentligen. Det som ligger närmast till hands är folkmusiken men de flesta arrangemang som jag hittar vare sig det är på noter eller inspelningar är det klassiska för två fioler. Jag har tills vidare letat rätt på de noter jag har på folkmusik och satt dem i en pärm.

För övrigt var sambon och jag iväg till Ronneby i fredags framför allt för att lyssna på Kjell Höglund, men han hade blivit akut sjuk och kom inte. Så kvällens behållning blev i stället ”Träd, gräs och stenar” som jag nu hört för andra gången i år.

Förhållandet till musiken är en helhet. Det går inte bara att öva cello och stänga av allt annat. Och i och med att jag börjar spela cello stimuleras allt annat också. Lånade hem en massa folkmusik i fredags. Skivor och noter. Lyssnade och fick en känsla för hur olikt en spelman spelade gentemot en klassiskt skolad musiker. Mindre vibrato, snabb hastighet, medljud och lösa strängar.  Försökte sedan hitta något jag kunde spela.  Det slutade med att jag spelade låt efter låt både på gehör och efter noter på blockflöjt – och blev förvånad över att jag hade så mycket som satt automatiskt i fingrarna. En altblockflöjt är egentligen ett ganska bra musik för folkmusik och det går dessutom bra att spela enklare fiolstämmor eftersom den går från G. Märkte att den stora dosen folkmusik på sistone har gett mig en känsla för rytmen och det dansbara i låtarna som jag inte hade när jag var yngre.

I helgen hade jag äntligen den första stora chansen att lägga ner mycket tid på att spela men spelade nästan inte alls. Det blev inte så. Jag fastnade i annat.

Märkte också en annan märklig sak. Lägger man cellon över knät och håller den på samma sätt som man gör med en gitarr är det mycket lättare att ta grepp över alla fyra strängarna. Dock går det ju inte så bra att använda stråken då. Men vem har sagt att man bara ska acceptera förutsättningen att en cello inte är ett kompinstrument?

Jag har köpt ett nytt stackelstöd. Inte det jag ville ha men det näst bästa. Stackelstödet av mer klassiskt slag är gjort så att det finns två metallringar som ska fästas i benen på stolen man sitter på och ett antal hål som stackeln – den lilla metallpinnen som sitter i botten på cellon kan lutas mot.

Det stackelstöd som jag stått ut med de senaste två veckorna består av en liten gummiboll som skruvas fast på stackeln. Det ska inte glida sa mannen men det gör det. Jag har parkettgolv.

Samtidigt föll jag för frestelsen att köpa nya noter. Jag är uppväxt med att köpa mina noter. När jag växte upp innan den värsta kopiering slog till fanns det en musikaffär med en ganska välsorterad nothandel även i Katrineholm. Nu finns det knappast i Kristianstad. Det som finns är att en av de butiker som säljer gitarrer och Keyboards håller sig med nybörjarskolor för diverse olika instrument som spelas i musikskolan, och enstaka antologier eller notblad. Men jag hade ju behov att få kläm på det här med lägesväxlingarna…

Vad jag fick tag på var andra och tredje delen av Benoy/Burrows ”Violoncello method” som verkade tillräckligt progressiv för att fungera som en repetition av vissa moment samt en Classical Favourites med en CD till vilket jag tyckte lät lite roligt. Vidare inhandlade jag ett häfte med en massa förhoppningsvis nyttiga etyder samt ett med folkmusik för fiol som jag kände igen sedan min kompis spelade på 80-talet.

På kvällen spelade jag en massa melodier men inte så mycket av det här. Det känns nu mest som jag nöter på samma nivå och det handlar om att få in nya moment för att kunna hämta upp mer. Det är känns också som det är en oerhörd diskrepans mellan vad jag har en god teknisk aning om och vad jag musikaliskt kan genomföra och jag trevar lite när det gäller hur jag ska fylla igen det där gapet och bli säkrare i mitt spel.

Jo. ljudfilen som jag lade upp tidigare idag var Audioslicer som är ett behändigt program för Mac för att dela MP3-filer med tysta partier i i flera, och dessutom Freeware

Ack Värmeland du sköna efter två veckor av cellospel.

Jag jobbade kväll i går tisdag och spelade inte mer än en halvtimme. Jag började med att dra igenom några enkla melodier ur Gröna visboken. Sen repeterade jag  en av de två melodier ur Cellopop som gav mig problem dagen innan samt avslutade med Lees omusikaliska etyder.  Fraseringen på ”Allt under himmelens fäste” gick bättre än igår liksom också strängbytena i etyderna. Däremot hann jag inte med att få in rätt lägesväxlingar i Pomp and circumstance och även lägesväxlingarna i ”Pappa kom hem” i gröna visboken ger mig en del huvudbry.

Jag tror att det helt enkelt är så att jag aldrig lyckades få mer flyt på det där än att jag brukade räkna ut det och sedan öva in fingersättningen stycke för stycke. Det är inte tillräckligt vare sig jag vill spela a vista eller ta ut något på gehör, och därför något som jag bör komma bortom. Och jag har en del idéer om hur det skulle kunna göras.

Efter att jag spelat lyssnade jag på musik medan jag hängde tvätt. Hade lånat en CD på biblioteket med Classical Labor songs och Tord blev entusiastisk när han insåg att den innehöll en inspelning av I dreamed I saw Joe Hill med Paul Robeson.

Idag onsdag har jag haft mer tid. Jag började med misshandel av två Taubemelodier: I Roslagens famn på den blommande ö samt Brevet från Lillan. Sedan hörde jag hur Tord började vissla Horgalåten och då tog jag ut den på gehör, bad honom om ett annat förslag och tog ut Bellmans Nå skruva fiolen. Jag märker klart att jag har mycket bättre stråkföring vid gehörsspel men tyvärr sämre fingersättning. Med hjälp av noterna lyckades jag ta ut en ganska vettig fingersättning på Pomp and circumstance vilket fick den att låta lite bättre.

Sedan försökte jag spela Beethovens kända menuett i G-dur, vilken haltade ganska ordenligt, och några melodier ur Cellopop och började sedan leta efter något enkelt som jag kunde framföra musikaliskt och spela in.  Märkte då att dessa och alla andra små stycken och melodier jag försökte spela plötsligt blev mycket mer komplicerade eftersom jag gripits av en vilja att undvika lösa strängar.  Det var bara att ge upp den ambitionen.

Så fort jag tryckt på inspelningsknappen  blev mitt spel mycket sämre och eftersom jag spelade in flera melodier utan uppehåll så hamnade de tyvärr i samma fil och jag hade inget program installerat som kändes tillräckligt behändigt för att klippa isär den. Men det är ändå en rolig fil att ha som jämförelse längre fram

Har spelat ca 1 1/2 timme, tills läroverksklockan på Söderport slog tio slag. Upplevde lite spänningar i axlarna. Det handlar om att jag har placerat cellon alltför lodrätt och nära kroppen för att det dåliga stackelstödet inte ska glida, dels om att jag använder för mycket av vänsterarmen. Med ett bättre stackelstöd kommer jag att få en bättre spelställning och därmed mindre axelspänningar, och det där med armen kan jag träna på. Upplever också lite träningsvärk i vänster lillfinger…

Idag har jag spelat några melodier ur Gröna visboken, ur Cellopop samt samt en teknikövning av S Lee ur Beckers 40 Leichte Etüden. Men jag började med att ta ut Händels Där du går eftersom jag hade haft den i huvudet en stor del av dagen. Jag hade vissa problem med fraseringen på ”Allt under himmelens fäste” samt med lägesväxlingarna i ”Pomp and circumstance”. Den senare är nog vad jag behöver komma tillbaka till. När det gäller Lee som är plågsamt omusikaliska övningar i första läget, så handlar det om att spela dem fort och jämnt utan att snubbla, samt att göra bra täta strängväxlingar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt just nu att göra såna övningar, bortsett från det där med strängväxlingarna, den tror jag är bra.

Slutligen började jag att ta ut ackord innan klockan ringde.

Upplever också att jag har svårt att hartsa stråken lagom mycket. Endera blir det för mycket friktion eller för liten. Angående stämskruven påpekade musikläraren som jag träffade på på festivalen att stämskruvar i nya instrument behöver sätta sig. Jag sa till honom att jag tänkte ringa butiken i alla fall. Får se hur jag gör.

Det är fortfarande roligare att spela än att skriva men samtidigt behöver jag det här för jag behöver skapa mig en struktur. Jag var på festivalen ”Folk på fästning” i helgen, en folkmusikfestival som ordnades för första gången i Kristianopel.

Min resa dit blev lite rörig då jag inte hade planerat. Det visade sig att jag inte hann hem i helgen så jag frågade min sambo om han ville skjutsa dit mig och vara med en stund på kvällen och ta med tältet och lite packning. Det gjorde han, och han stannade och lyssnade en stund och vi dansade folkdans efter bästa förmåga han glömde skorna så jag blev en aning blöt om fötterna under helgen.

Senare på kvällen när Tord gett sig av hade jag turen att träffa på en dansant musiklärare från Västsverige som hade tålamodet att dansa med mig under tre timmars danskurs på lördagen. Vi dansade engelska, lybeckare (en slags långsam schottis), slängpolska, som skiljer sig väldigt mycket från den vanliga markerade polskan som jag fick lära mig upp i Dalarna, samt rättarpolska som är en polska med slängpolskesteg men där man går i ring.

Det märktes att en stor del av dem som besökte festivalen tillhörde en grupp människor som ofta brukar åka på festivaler och musikevenemang av liknande slag. Programmet var bra med många duktiga musiker. Bäst tyckte jag om Kraa en grupp med yngre tjejer från Härnösand som blandade elgitarrer med stråkar med stor frenesi på ett sätt som jag aldrig hade hört förut. Andra höjdpunkter var Jord från Tornedalen som spelade dansmusik med stor inlevelse, samt uppvisningen ansgruppen Trionysos som bestod av tre äldre par som dansade polska och liknande och som också höll i danskursen på lördagen. Jag tyckte också att det var intressant att få höra musik där man blandade harpa och säckpipa och eller erfarenheten av att dansa till någon som ”bara sjunger”. Annars var en del av musiken lite för soft för min smak och värst av allt var Ranarim vars folkmusikinspirerade musik mest liknade pinsam trallpop.

Men jag tillhör inte dem som är vana att yttra mig nyanserat om musik. Jag tror annars att jag börjar lära mig det här går till nu. På den här festivalen så fick jag flera samstämmig och entusiastiska rekommendationer från flera håll om att jag borde ta mig nästa folkmusikfestival dvs Folkmusikfestivalen i Linköping som tydligen är väldigt stor och äger rum i oktober. Jag tror att jag kommer att avstå…

Den här helgen var dansen den stora behållningen. Det faktum att det inte var så många som kom gjorde att det inte fanns så många att dansa med och att även en person som jag som inte kände någon från början, är lite blyg och dansar ganska illa fick rätt stora chanser att dansa. Så äntligen börjar jag få en viss fason på min bortglömda polska från 90-talet och en av de stora entusiasterna hjälpte mig att analysera mina steg och orsaken till att jag inte kom runt tillräckligt. Polska kallades här markerade polska. Det var mest slängpolska som gällde, en dans som förvisso har sin egen charm men för mig huvud taget inte känns som det jag tidigre har förknippat med polska. Förutom de danser som nämns ovan dansade man också en del polka och vals och någon enstaka hambo. Jord satte också igång och spelade en tango.

Väl hemma efter många timmar så fortsatte jag med celloinventeringen. Lösbladen som var kvar delades upp i två högar, alldeles för svåra och nästan spelbara. Med böckerna med enklare celloklassiker gick det något bättre. Allra bäst gick Brevals tråkiga etyder, antagligen beroende på att många av dessa ligger i skala. Behållningen med att spela klassikerna var att jag upptäckte att jag hade nyanser i fraseringen som satt kvar på vissa stycken. Tyvärr upptäckte jag också att jag helt har glömt bort hur man läser tenorklav. Jag tror att jag har kommit ihåg koden nu men jag måste för säkerhets skull slå upp det och jag är inte riktigt säker på vilket C som klaven markerar och på vilken sträng jag har det.

Funderade en del över träningsrutiner. Jag minns från den tid jag spelade sist att jag brukade låta mina övningspass gå till på ett visst sätt. Först spelade jag etyder och skalövningar för att få fingrarna vana, sedan gick jag igenom och övade på de stycken eller stämmor jag skulle lära mig och sist övergick jag till fritt spel. Det är inte fel att göra på det sättet men jag kanske skulle vända lite på det. Risken är annars att man fastnar i mekaniska övningar och aldrig övergår till musikaliskt spel. Den andra stora risken när det gäller mig är att jag har tendens att fastna i en fas när jag ska pröva nya saker hela tiden och aldrig går på djupet i något. Det kan ha sin plats just nu när jag inte vet riktigt vad jag kan och därför kan uppleva att jag får mycket gratis när jag hittar tillbaka till sådant jag förut kunnat, men sedan måste jag koncentrera mig om jag ska komma någonstans. Kanske dags att dyka in i det nu.