Louises funderingar

Jag måste erkänna att jag åtminstone tillfälligt legat av mig. Det var så här:

Jag flyttade i augusti samtidigt som jag gick en intensiv kurs.  Därefter var lägenheten i oordning under lÃ¥ng tid, samtidigt som jag lade ner mycket energi pÃ¥ ett extrajobb. Efter det sÃ¥ fanns det tid, sÃ¥ dÃ¥ plockade jag fram cellon men kände inte riktigt för det. Förut bodde jag i en trea med parkettgolv men det är som instrumentet inte riktigt “trivs” i min lyhörda 50-talsetta med brunorange spräckliga korkmattor.

Jag måste erkänna att detta måste vara ett av de mest korkade dumma argument man kan ta till men det känns faktiskt så . En cello passar inte här. Man kan möjligen dra till med en gitarr.

Ja så var det där med lyhördheten också. Inte vet jag vad mina nya grannar tycker? Men det visste jag å andra sidan inte om de förra också. Fast i den lägenheten när grannen dammsög så hörde man knappt inte suset på samma sätt som här. Man hörde bara att något drogs över golvet.

Skillnaden mellan ett piano och ett instrument som cello är att det är lite mer socialt, och exempelvis lättare att få plats i en orkester vilket var en av de viktiga anledningarna till att jag började med ett instrument till en gång. Men jag tror också att de flesta ibland behöver spela med någon för att det ska  vara riktigt kul att fortsätta. Jag träffade faktiskt en kille som spelade klarinett som ville spela med mig. Men allt det där kom i skymundan i flytten och nu har jag ju lagt av mig.

Men poängen var ju “mera musik i mitt liv” inte nödvändigtvis cellon även om det var tanken. SÃ¥ vad med elpianot. Jag har ju faktiskt ett sÃ¥nt, eller snarare ett keyboard, 10 Ã¥r gammalt men med viss anslagskänslighet och hyfsat ljud som man kan ha hörlurar till.

Det har jag lånat ut. En god vän hade intresse för att lära sig lite piano och jag hade inte plats för det. Så det står rätt långt härifrån just nu.

Återstår gitarren. Jag tror jag kanske ska ta upp den?

Eller kanske är det dags för en utmaning? Kanske är det snart dags att leta upp någon som vill spela med mig när jag spelar cello även om jag inte spelar så bra? Eller kanske jag borde hitta någon som kan lära mig lite bättre gitarrspel?

Roligt är i alla fall att se att jag inte är ensam om att vilja återuppta instrument som jag spelade som yngre.

Här finns ett filmklipp om hur Jenny Rydqvist tänker Ã¥teruppta sitt pianospel. Hon arbetar pÃ¥ Sydsvenskan och bloggar om detta under rubriken “utmanarna”.

Jag har varit på kammarmusik i Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad.

Konserten som var gratis ägde rum under Kristianstadsdagarna och var klart värd att åka in för trots det störande oljudet i bakgrunden från den mer skrällande musiken på Stora Torg.

Det var egentligen en duo men jag satt bara så jag såg cellisten. Strategiskt nog så började man med det något modernare stycket. Mateusz Urbanowicz var uppenbart mycket skicklig spelade Zoltan Kodaly (Duo, opus 7) med stor frenesi och det var bra. Det kändes också lite intressant att titta på honom och hans spel.

Här spelas stycket av två andra musiker:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=DSrZibVVVdA]

När det sedan var dags för Händel, (Sonata i D-dur, Opus 1 nr 13,) så var dock samspelet mellan de två musikerna inte fullt lika bra längre åtminstone inte i första satsen. Det kändes som om Kodaly var huvudnumret och man sen hade lagt till något lättlyssnat som utfyllnad. Däremot var Allegrot i sats två väldigt vackert.

Publiken var ganska blandat. Mest var det personer i äldre medelåldern och pensionärer men också några ungdomar som såg ut att ha kommit dit i grupp?

Det var väldigt länge sen jag var på en klassisk konsert sist. Förmodligen var det förra gången under Kristianstadsdagarna då jag också var inne i kyrkan för att lyssna på något finstämt sent på kvällen. Förhoppningsvis kommer det att bli mer musik nu under semestern om än kanske inte så mycket klassiskt.

…om Timas Hans Hansson, spelman frÃ¥n Ore i Dalarna, född 1846. När Timas Hans var 15 Ã¥r gammal ville han lära sig spela fiol, och snickrade ihop en Ã¥t sig. Sedan började han lära sig själv och det lät illa. Spelet tog inte fart förrän hans far gav honom i uppgift att “draga upp i skogarna och hugga till en mila, göra det färdigt och emellanÃ¥t hugga ved.” SÃ¥ mycket ved blev inte huggen men när han var färdig med milan som var “lättskött” sÃ¥ hade han ocksÃ¥ lärt sig spela fiol hjälpligt.

Det är möjligt att det finns “gitarrpojkar” idag som lär sig spela pÃ¥ samma ihärdighet även om förutsättningarna är annorlunda. SÃ¥ mycket kvinnor fanns det Ã¥tminstone inte dÃ¥. MÃ¥nga fick nöja sig med att sjunga. Men berättelserna frÃ¥n Svenska lÃ¥tar, vars första band av flera med musik frÃ¥n Dalarna utkom 1921 har flera gripande berättelser. Berättelser om män som gifter sig och lägger bort fiolen i 40, kanske 50 Ã¥r för att hustrun är religiös eller annan orsak och sen blir uppsökta av en upptecknare som fÃ¥r dem att fila ur sig ett par tre valhänta polskor innan de dör knall och fall.

Jag vet inte vad som är myt och verklighet. Den tidens sökande efter det genuina har sina efterföljare men personer som förnyar traditionen på annat sätt finns det också. Intressant är i alla fall när en del av den gamla låtarna inte följer den västerländska dur- och moll- skalan och upptecknarna kliar sig i håret och anger att spelmannen spelade en ton någonstans ganska högt mellan f och fiss så man inte riktigt visste om låten skulle gå i dur eller moll. Detta var innan man kom med inspelningstekniken. Men det finns moderna inspelningar av spelmansmusik bland annat från Orsa som kan illustrera det här.

I varje fall har det gett mig perspektiv angående mitt eget upptagande av ett instrument efter många år. Det finns många som har gjort det förut.

Nu har jag fått min nya cello. Det blev ett begagnat instrument som jag hittade när jag var uppe i Stockholm i mellandagarna men den hade en smärre defekt som behövde repareras så jag kunde inte få den då. Nu har säljaren levererat den eftersom han ändå skulle ner till Skåne i helgen.

Försäkringspengarna har ännu inte kommit men gör det nog snart.

Nu hoppas jag på större tur den här gången och har även skaffat en mindre luftfuktare för att minska risken för att råka ut för samma sak igen. Tror inte att det har någon direkt effekt men åtminstone minskar det min noja.

Nu är det dags att ägna en stund till att ta reda på vad som kan tänkas sitta kvar efter ett par månaders ofrivilligt uppehåll.

Det är klart med försäkringspengarna. Jag kommer att få ut 5/6 av vad den totalkvaddade cellon kostade. Nu återstår mig att försöka få tag på en ny. Instrumentförsäljaren har erbjudit mig en som är identisk med den jag köpte men jag har blivit vidskeplig. Jag vill inte ha en likadan och nästa kostar 3500 mer.

En kompis föreslog att jag skulle köpa en elcello i stället som inte kunde spricka men de är i allmänhet ännu dyrare. Undantaget var något ställe i Stockholm som sålde elcellon i blå metallicfärg. Där går gränsen.

Elcello verkar kul med är ju en helt annan sak. Jag vill ha en akustisk cello helst lite äldre. Och marknaden för fullstora cellon är inte sådär väldigt omfattande. Det mesta som är begagnat verkar vara halvcellos och 3/4 cellos från Kina som någon unge spelat på och tröttnat på och vill bli av med. Jag kanske skulle köpa något helt annat instrument i stället?

Jag var i fredags iväg med cellon till stället jag hade köpt den. Butiksinnehavaren suckade och sa att en riktig lagning skulle gå på 75 % av vad cellon kostade i somras. En enklare lagning kunde han åta sig att göra - för 2000 men då garanterade han inte att sprickan inte går upp igen.

- Har du tilläggsförsäkring, frågade han?

- Nej och jag blev heller inte rekommenderad någon, kontrade jag?

- Ibland går det på hemförsäkringen. Det är olika mellan olika försäkringsbolag så du får kolla upp det.

Så det gjorde jag. Det visar sig att mitt försäkringsbolag är beredd att täcka kostnaden för att laga själva sprickan minus en självrisk på 1500 kr. Om jag i samband med lagningen behöver byta ut annan utrustning som stall och ljudpinne, så täcker försäkringen inte det. Så det kan bli dyrt ändå. Det kan också ta en del tid innan han kan göra något åt det.

Men jag har i alla fall ett besked och det är gott så.

Locket på cellon har spruckit av väderomslaget förra helgen. Känns mycket tråkigt och jag är osäker på hur mycket jag ska anklaga mig själv och inte. när jag köpte cellon i somras frågade jag mycket noga hur jag skulle förfara för att det inte skulle hända något med den och jag varnades förr torr vinterluft.

Visserligen hade jag en cello från musikskolan i fyra år utan att det hade hänt något allvarligt med den men den sprack faktiskt lite en gång den också, när jag hade transporterat den i mycket kallt väder till och från musikskolan. Men detta var något helt annat. Den stod faktiskt bara lutad mot en vägg.

Låt vara att jag ändå varit vårdslös. Kanske var det fel vägg? Jag var noga med att välja en vägg långt in i rummet långt borta från element och fönsterdrag men det hjälpte inte. Låt vara att det är ett nytt instrument som kanske inte hunnit sätta mig och säkerligen av sämre kvalitet. Det som förvånar mig är att den sprack så mycket. Sprickan löper ända från nederkanten på locket och fem centimeter från hålet vad det nu kallas. Frågan är om inte det kan tänkas tyda på för stora spänningar i instrumentet från början?

De besked jag har fått om incidentens allvar är motstridiga. En person tyckte att jag skulle kräva pengarna tillbaka. En musikhandlare jag pratade med menade att sånt bara skulle kosta några hundra att få limmat och lackat. Men ingen av dem hade å andra sidan sett sprickan. Den jag köpt den av ville varken säga bu eller bä. Jag har alltid varit dålig på att förhandla i sådana här lägen.

Det som är bra att jag i varje fall inte hunnit fått något personligt förhållande till cellon med nostalgiska känslor. Cello som cello bara den fungerar och har hyfsad klang. Jag bryr mig inte heller så mycket hur den ser ut. Det är bara tråkigt att det säkerligen drar ner andrahandsvärdet även om jag skulle få den lagad.

Jag ringde tämligen omgående till musikaffären och sa att jag skulle komma in med den nästa vecka. Sedan bestämde jag mig för att inte stanna hemma utan åkte till Malmö i stället, till en tillställing jag inte hade tänkt bry mig om.

Men innan dess stack  jag in pÃ¥ musikaffären  i sta’n och köpte mig en Ukulele. NÃ¥got roligt ska man väl ha!