Louises funderingar

…om Timas Hans Hansson, spelman frÃ¥n Ore i Dalarna, född 1846. När Timas Hans var 15 Ã¥r gammal ville han lära sig spela fiol, och snickrade ihop en Ã¥t sig. Sedan började han lära sig själv och det lät illa. Spelet tog inte fart förrän hans far gav honom i uppgift att “draga upp i skogarna och hugga till en mila, göra det färdigt och emellanÃ¥t hugga ved.” SÃ¥ mycket ved blev inte huggen men när han var färdig med milan som var “lättskött” sÃ¥ hade han ocksÃ¥ lärt sig spela fiol hjälpligt.

Det är möjligt att det finns “gitarrpojkar” idag som lär sig spela pÃ¥ samma ihärdighet även om förutsättningarna är annorlunda. SÃ¥ mycket kvinnor fanns det Ã¥tminstone inte dÃ¥. MÃ¥nga fick nöja sig med att sjunga. Men berättelserna frÃ¥n Svenska lÃ¥tar, vars första band av flera med musik frÃ¥n Dalarna utkom 1921 har flera gripande berättelser. Berättelser om män som gifter sig och lägger bort fiolen i 40, kanske 50 Ã¥r för att hustrun är religiös eller annan orsak och sen blir uppsökta av en upptecknare som fÃ¥r dem att fila ur sig ett par tre valhänta polskor innan de dör knall och fall.

Jag vet inte vad som är myt och verklighet. Den tidens sökande efter det genuina har sina efterföljare men personer som förnyar traditionen på annat sätt finns det också. Intressant är i alla fall när en del av den gamla låtarna inte följer den västerländska dur- och moll- skalan och upptecknarna kliar sig i håret och anger att spelmannen spelade en ton någonstans ganska högt mellan f och fiss så man inte riktigt visste om låten skulle gå i dur eller moll. Detta var innan man kom med inspelningstekniken. Men det finns moderna inspelningar av spelmansmusik bland annat från Orsa som kan illustrera det här.

I varje fall har det gett mig perspektiv angående mitt eget upptagande av ett instrument efter många år. Det finns många som har gjort det förut.