Louises funderingar

…om Timas Hans Hansson, spelman från Ore i Dalarna, född 1846. När Timas Hans var 15 år gammal ville han lära sig spela fiol, och snickrade ihop en åt sig. Sedan började han lära sig själv och det lät illa. Spelet tog inte fart förrän hans far gav honom i uppgift att ”draga upp i skogarna och hugga till en mila, göra det färdigt och emellanåt hugga ved.” Så mycket ved blev inte huggen men när han var färdig med milan som var ”lättskött” så hade han också lärt sig spela fiol hjälpligt.

Det är möjligt att det finns ”gitarrpojkar” idag som lär sig spela på samma ihärdighet även om förutsättningarna är annorlunda. Så mycket kvinnor fanns det åtminstone inte då. Många fick nöja sig med att sjunga. Men berättelserna från Svenska låtar, vars första band av flera med musik från Dalarna utkom 1921 har flera gripande berättelser. Berättelser om män som gifter sig och lägger bort fiolen i 40, kanske 50 år för att hustrun är religiös eller annan orsak och sen blir uppsökta av en upptecknare som får dem att fila ur sig ett par tre valhänta polskor innan de dör knall och fall.

Jag vet inte vad som är myt och verklighet. Den tidens sökande efter det genuina har sina efterföljare men personer som förnyar traditionen på annat sätt finns det också. Intressant är i alla fall när en del av den gamla låtarna inte följer den västerländska dur- och moll- skalan och upptecknarna kliar sig i håret och anger att spelmannen spelade en ton någonstans ganska högt mellan f och fiss så man inte riktigt visste om låten skulle gå i dur eller moll. Detta var innan man kom med inspelningstekniken. Men det finns moderna inspelningar av spelmansmusik bland annat från Orsa som kan illustrera det här.

I varje fall har det gett mig perspektiv angående mitt eget upptagande av ett instrument efter många år. Det finns många som har gjort det förut.

Jag kommer inte vidare med cellospelet. Alltså i viss mån har jag kommit vidare. Jag är säkrare, spelar renare och har förbättrat mitt gehör, men jag kommer inte vidare rent tekniskt.

Det är svårt att hitta balansen mellan att förbättras musikaliskt och förbättras tekniskt. Jag står och stampar någonstans i mitten på Benoy/Burrowes ”Third year violoncello method”, eller med gamla stycken som jag lärde mig lite halvdant redan på 80-talet och kommer inte vidare. 80-talsstyckena är dock viktiga eftersom en del av dem en gång är intränade med mycket nyanser och det hoppas jag ska smitta av mig på mitt övriga spel som för närvarande är lite för platt.

Mina försök att spela folkmusik strandar på att mycket ligger i fiolläge och annars måste tranponeras. Det är också stor skillnad i svårighetsgrader inom folkmusiken och spelsättet är annorlunda än när man spelar klassiskt och jag bemästrar inte nyanserna och bytet i spelstil.

Det jag därigenom märker är att cellon har förbättrat mitt gitarrspel liksom mitt gitarrspel under de år jag var utan cellon helt klart förbättrade förutsättningarna för mitt cellospel. Det gitarrspelet förbättrar är förmågan till dubbelgrepp och att tänka i klanger och lägen. Samtidigt ger cellon en säkerhet i det i och för sig enkla gitarrspel som jag behärskar som det känns som jag får gratis men så är det givetvis inte.

Givetvis saknar jag den stimulans som det innebär att spela med andra och jag kommer att så småningom att behöva ett mål. Målet kommer att uppenbara sig när jag har ork för det. Lektioner är inte aktuellt förrän jag ordnat en massa andra angelägna saker jag behöver göra men det kan hända att jag skulle kunna planera in samspelstillfällen med andra. Om det så bara blev några gånger om året tror jag det skulle betyda något.

Här är en fin cellistbild som en konstnär har gjort.