Louises funderingar

Benoy/Burrows “Violoncello Method” är idealisk för repetition. Nu har jag fÃ¥tt tillbaka en känsla för logiken i lägesväxlingarna och kan utan vidare klättra ganska högt upp i tonlägena. Böckerna är extremt progressionsintriktad, först ett moment, sen ett par exempel pÃ¥ detta, ur klassisk musik eller brittisk folkmusik, och sedan nästa. Men det är mer riktiga exempel än Dotzauer som jag minns den och det fungerar. Större delen av de lÃ¥tar ur “100 violoncello solos” som jag tyckte var svÃ¥ra för nÃ¥gon vecka sen har jag nu bara strukit.

Annars har jag mest inriktat mig pÃ¥ att spela enkla melodier musikaliskt och där tycker jag inte jag har sÃ¥ mycket att hämta just nu. Jag har ocksÃ¥ ägnat en massa tid Ã¥t att ta ut olika ackord utan att hitta nÃ¥got riktigt bra system för det. Det är inte en slump att cellon inte används som ackordinstrument. I och med att den är stämt i kvinter sÃ¥ hamnar de olika tonerna i ackorden väldigt lÃ¥ngt ifrÃ¥n varandra. Och stämmer man om den blir man förvirrad. Men jag har ändÃ¥ en föreställning om att en bättre förmÃ¥ga att hitta ackord i olika lägen skulle kunna göra det lättare att ta ut stämmor. Och det vore väl inte fel att kunna spela cello efter ackordanalyser…

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta just nu. Rent tekniskt har jag en del att hitta tillbaka till. De svårare klassiska stycken som jag behärskade när jag var i tonåren har jag inte gett ett andra försök, men det handlar nu om vad jag ska spela egentligen. Det som ligger närmast till hands är folkmusiken men de flesta arrangemang som jag hittar vare sig det är på noter eller inspelningar är det klassiska för två fioler. Jag har tills vidare letat rätt på de noter jag har på folkmusik och satt dem i en pärm.

För övrigt var sambon och jag iväg till Ronneby i fredags framför allt för att lyssna pÃ¥ Kjell Höglund, men han hade blivit akut sjuk och kom inte. SÃ¥ kvällens behÃ¥llning blev i stället “Träd, gräs och stenar” som jag nu hört för andra gÃ¥ngen i Ã¥r.

Förhållandet till musiken är en helhet. Det går inte bara att öva cello och stänga av allt annat. Och i och med att jag börjar spela cello stimuleras allt annat också. Lånade hem en massa folkmusik i fredags. Skivor och noter. Lyssnade och fick en känsla för hur olikt en spelman spelade gentemot en klassiskt skolad musiker. Mindre vibrato, snabb hastighet, medljud och lösa strängar.  Försökte sedan hitta något jag kunde spela.  Det slutade med att jag spelade låt efter låt både på gehör och efter noter på blockflöjt - och blev förvånad över att jag hade så mycket som satt automatiskt i fingrarna. En altblockflöjt är egentligen ett ganska bra musik för folkmusik och det går dessutom bra att spela enklare fiolstämmor eftersom den går från G. Märkte att den stora dosen folkmusik på sistone har gett mig en känsla för rytmen och det dansbara i låtarna som jag inte hade när jag var yngre.

I helgen hade jag äntligen den första stora chansen att lägga ner mycket tid på att spela men spelade nästan inte alls. Det blev inte så. Jag fastnade i annat.

Märkte också en annan märklig sak. Lägger man cellon över knät och håller den på samma sätt som man gör med en gitarr är det mycket lättare att ta grepp över alla fyra strängarna. Dock går det ju inte så bra att använda stråken då. Men vem har sagt att man bara ska acceptera förutsättningen att en cello inte är ett kompinstrument?

Jag har köpt ett nytt stackelstöd. Inte det jag ville ha men det näst bästa. Stackelstödet av mer klassiskt slag är gjort så att det finns två metallringar som ska fästas i benen på stolen man sitter på och ett antal hål som stackeln - den lilla metallpinnen som sitter i botten på cellon kan lutas mot.

Det stackelstöd som jag stått ut med de senaste två veckorna består av en liten gummiboll som skruvas fast på stackeln. Det ska inte glida sa mannen men det gör det. Jag har parkettgolv.

Samtidigt föll jag för frestelsen att köpa nya noter. Jag är uppväxt med att köpa mina noter. När jag växte upp innan den värsta kopiering slog till fanns det en musikaffär med en ganska välsorterad nothandel även i Katrineholm. Nu finns det knappast i Kristianstad. Det som finns är att en av de butiker som säljer gitarrer och Keyboards hÃ¥ller sig med nybörjarskolor för diverse olika instrument som spelas i musikskolan, och enstaka antologier eller notblad. Men jag hade ju behov att fÃ¥ kläm pÃ¥ det här med lägesväxlingarna…

Vad jag fick tag pÃ¥ var andra och tredje delen av Benoy/Burrows “Violoncello method” som verkade tillräckligt progressiv för att fungera som en repetition av vissa moment samt en Classical Favourites med en CD till vilket jag tyckte lät lite roligt. Vidare inhandlade jag ett häfte med en massa förhoppningsvis nyttiga etyder samt ett med folkmusik för fiol som jag kände igen sedan min kompis spelade pÃ¥ 80-talet.

På kvällen spelade jag en massa melodier men inte så mycket av det här. Det känns nu mest som jag nöter på samma nivå och det handlar om att få in nya moment för att kunna hämta upp mer. Det är känns också som det är en oerhörd diskrepans mellan vad jag har en god teknisk aning om och vad jag musikaliskt kan genomföra och jag trevar lite när det gäller hur jag ska fylla igen det där gapet och bli säkrare i mitt spel.

Jo. ljudfilen som jag lade upp tidigare idag var Audioslicer som är ett behändigt program för Mac för att dela MP3-filer med tysta partier i i flera, och dessutom Freeware

Ack Värmeland du sköna efter två veckor av cellospel.

Jag jobbade kväll i gÃ¥r tisdag och spelade inte mer än en halvtimme. Jag började med att dra igenom nÃ¥gra enkla melodier ur Gröna visboken. Sen repeterade jag  en av de tvÃ¥ melodier ur Cellopop som gav mig problem dagen innan samt avslutade med Lees omusikaliska etyder.  Fraseringen pÃ¥ “Allt under himmelens fäste” gick bättre än igÃ¥r liksom ocksÃ¥ strängbytena i etyderna. Däremot hann jag inte med att fÃ¥ in rätt lägesväxlingar i Pomp and circumstance och även lägesväxlingarna i “Pappa kom hem” i gröna visboken ger mig en del huvudbry.

Jag tror att det helt enkelt är så att jag aldrig lyckades få mer flyt på det där än att jag brukade räkna ut det och sedan öva in fingersättningen stycke för stycke. Det är inte tillräckligt vare sig jag vill spela a vista eller ta ut något på gehör, och därför något som jag bör komma bortom. Och jag har en del idéer om hur det skulle kunna göras.

Efter att jag spelat lyssnade jag på musik medan jag hängde tvätt. Hade lånat en CD på biblioteket med Classical Labor songs och Tord blev entusiastisk när han insåg att den innehöll en inspelning av I dreamed I saw Joe Hill med Paul Robeson.

Idag onsdag har jag haft mer tid. Jag började med misshandel av två Taubemelodier: I Roslagens famn på den blommande ö samt Brevet från Lillan. Sedan hörde jag hur Tord började vissla Horgalåten och då tog jag ut den på gehör, bad honom om ett annat förslag och tog ut Bellmans Nå skruva fiolen. Jag märker klart att jag har mycket bättre stråkföring vid gehörsspel men tyvärr sämre fingersättning. Med hjälp av noterna lyckades jag ta ut en ganska vettig fingersättning på Pomp and circumstance vilket fick den att låta lite bättre.

Sedan försökte jag spela Beethovens kända menuett i G-dur, vilken haltade ganska ordenligt, och några melodier ur Cellopop och började sedan leta efter något enkelt som jag kunde framföra musikaliskt och spela in.  Märkte då att dessa och alla andra små stycken och melodier jag försökte spela plötsligt blev mycket mer komplicerade eftersom jag gripits av en vilja att undvika lösa strängar.  Det var bara att ge upp den ambitionen.

Så fort jag tryckt på inspelningsknappen  blev mitt spel mycket sämre och eftersom jag spelade in flera melodier utan uppehåll så hamnade de tyvärr i samma fil och jag hade inget program installerat som kändes tillräckligt behändigt för att klippa isär den. Men det är ändå en rolig fil att ha som jämförelse längre fram

Har spelat ca 1 1/2 timme, tills läroverksklockan pÃ¥ Söderport slog tio slag. Upplevde lite spänningar i axlarna. Det handlar om att jag har placerat cellon alltför lodrätt och nära kroppen för att det dÃ¥liga stackelstödet inte ska glida, dels om att jag använder för mycket av vänsterarmen. Med ett bättre stackelstöd kommer jag att fÃ¥ en bättre spelställning och därmed mindre axelspänningar, och det där med armen kan jag träna pÃ¥. Upplever ocksÃ¥ lite träningsvärk i vänster lillfinger…

Idag har jag spelat nÃ¥gra melodier ur Gröna visboken, ur Cellopop samt samt en teknikövning av S Lee ur Beckers 40 Leichte Etüden. Men jag började med att ta ut Händels Där du gÃ¥r eftersom jag hade haft den i huvudet en stor del av dagen. Jag hade vissa problem med fraseringen pÃ¥ “Allt under himmelens fäste” samt med lägesväxlingarna i “Pomp and circumstance”. Den senare är nog vad jag behöver komma tillbaka till. När det gäller Lee som är plÃ¥gsamt omusikaliska övningar i första läget, sÃ¥ handlar det om att spela dem fort och jämnt utan att snubbla, samt att göra bra täta strängväxlingar. Jag vet inte om det är bra eller dÃ¥ligt just nu att göra sÃ¥na övningar, bortsett frÃ¥n det där med strängväxlingarna, den tror jag är bra.

Slutligen började jag att ta ut ackord innan klockan ringde.

Upplever också att jag har svårt att hartsa stråken lagom mycket. Endera blir det för mycket friktion eller för liten. Angående stämskruven påpekade musikläraren som jag träffade på på festivalen att stämskruvar i nya instrument behöver sätta sig. Jag sa till honom att jag tänkte ringa butiken i alla fall. Får se hur jag gör.

Det är fortfarande roligare att spela än att skriva men samtidigt behöver jag det här för jag behöver skapa mig en struktur. Jag var pÃ¥ festivalen “Folk pÃ¥ fästning” i helgen, en folkmusikfestival som ordnades för första gÃ¥ngen i Kristianopel.

Min resa dit blev lite rörig då jag inte hade planerat. Det visade sig att jag inte hann hem i helgen så jag frågade min sambo om han ville skjutsa dit mig och vara med en stund på kvällen och ta med tältet och lite packning. Det gjorde han, och han stannade och lyssnade en stund och vi dansade folkdans efter bästa förmåga han glömde skorna så jag blev en aning blöt om fötterna under helgen.

Senare på kvällen när Tord gett sig av hade jag turen att träffa på en dansant musiklärare från Västsverige som hade tålamodet att dansa med mig under tre timmars danskurs på lördagen. Vi dansade engelska, lybeckare (en slags långsam schottis), slängpolska, som skiljer sig väldigt mycket från den vanliga markerade polskan som jag fick lära mig upp i Dalarna, samt rättarpolska som är en polska med slängpolskesteg men där man går i ring.

Det märktes att en stor del av dem som besökte festivalen tillhörde en grupp människor som ofta brukar Ã¥ka pÃ¥ festivaler och musikevenemang av liknande slag. Programmet var bra med mÃ¥nga duktiga musiker. Bäst tyckte jag om Kraa en grupp med yngre tjejer frÃ¥n Härnösand som blandade elgitarrer med strÃ¥kar med stor frenesi pÃ¥ ett sätt som jag aldrig hade hört förut. Andra höjdpunkter var Jord frÃ¥n Tornedalen som spelade dansmusik med stor inlevelse, samt uppvisningen ansgruppen Trionysos som bestod av tre äldre par som dansade polska och liknande och som ocksÃ¥ höll i danskursen pÃ¥ lördagen. Jag tyckte ocksÃ¥ att det var intressant att fÃ¥ höra musik där man blandade harpa och säckpipa och eller erfarenheten av att dansa till nÃ¥gon som “bara sjunger”. Annars var en del av musiken lite för soft för min smak och värst av allt var Ranarim vars folkmusikinspirerade musik mest liknade pinsam trallpop.

Men jag tillhör inte dem som är vana att yttra mig nyanserat om musik. Jag tror annars att jag börjar lära mig det här gÃ¥r till nu. PÃ¥ den här festivalen sÃ¥ fick jag flera samstämmig och entusiastiska rekommendationer frÃ¥n flera hÃ¥ll om att jag borde ta mig nästa folkmusikfestival dvs Folkmusikfestivalen i Linköping som tydligen är väldigt stor och äger rum i oktober. Jag tror att jag kommer att avstÃ¥…

Den här helgen var dansen den stora behållningen. Det faktum att det inte var så många som kom gjorde att det inte fanns så många att dansa med och att även en person som jag som inte kände någon från början, är lite blyg och dansar ganska illa fick rätt stora chanser att dansa. Så äntligen börjar jag få en viss fason på min bortglömda polska från 90-talet och en av de stora entusiasterna hjälpte mig att analysera mina steg och orsaken till att jag inte kom runt tillräckligt. Polska kallades här markerade polska. Det var mest slängpolska som gällde, en dans som förvisso har sin egen charm men för mig huvud taget inte känns som det jag tidigre har förknippat med polska. Förutom de danser som nämns ovan dansade man också en del polka och vals och någon enstaka hambo. Jord satte också igång och spelade en tango.

Väl hemma efter många timmar så fortsatte jag med celloinventeringen. Lösbladen som var kvar delades upp i två högar, alldeles för svåra och nästan spelbara. Med böckerna med enklare celloklassiker gick det något bättre. Allra bäst gick Brevals tråkiga etyder, antagligen beroende på att många av dessa ligger i skala. Behållningen med att spela klassikerna var att jag upptäckte att jag hade nyanser i fraseringen som satt kvar på vissa stycken. Tyvärr upptäckte jag också att jag helt har glömt bort hur man läser tenorklav. Jag tror att jag har kommit ihåg koden nu men jag måste för säkerhets skull slå upp det och jag är inte riktigt säker på vilket C som klaven markerar och på vilken sträng jag har det.

Funderade en del över träningsrutiner. Jag minns från den tid jag spelade sist att jag brukade låta mina övningspass gå till på ett visst sätt. Först spelade jag etyder och skalövningar för att få fingrarna vana, sedan gick jag igenom och övade på de stycken eller stämmor jag skulle lära mig och sist övergick jag till fritt spel. Det är inte fel att göra på det sättet men jag kanske skulle vända lite på det. Risken är annars att man fastnar i mekaniska övningar och aldrig övergår till musikaliskt spel. Den andra stora risken när det gäller mig är att jag har tendens att fastna i en fas när jag ska pröva nya saker hela tiden och aldrig går på djupet i något. Det kan ha sin plats just nu när jag inte vet riktigt vad jag kan och därför kan uppleva att jag får mycket gratis när jag hittar tillbaka till sådant jag förut kunnat, men sedan måste jag koncentrera mig om jag ska komma någonstans. Kanske dags att dyka in i det nu.

Jag har börjat reta upp mig på några saker när det gäller cellon:

- A-strängen är svårstämd eftersom stämskruven gärna vill släppa efter. Jag måste hela tiden stämma ner den för att stämma upp den.

-Stackelstödet glider på parkettgolvet och den sort jag vill ha i stället är beställningsvara om jag ska köpa den här i staden.

- Mitt exemplar Dotzauers violoncellskola befinner sig i Katrineholm. Annars tror jag att den skulle ge mig vägledning vad det gäller fingersättning i udda tonarter.

- Dessutom kände jag mig tvungen att klippa bort mitt festivalband eftersom det började klia av metallen. Synd eftersom det kanske berövar mig chanser till intressanta samtal.

Angående spelet har jag nu lämnat barnvisorna bakom mig. Det som var svårt för ett par dagar sedan klarar jag nu. Men jag håller fortfarande på att inventera mina kunskaper. För att det skulle bli så kul som möjligt började jag med de cellonoter jag fick tag på på biblioteket i går, och identifierade på så sätt ett par dussin låtar som jag kunde melodin på men inte riktigt kunde framföra. Detta blir nog nästa sak att bita i. Men samtidigt kändes det att jag kunde en hel del och blev optimistisk.
Sedan började jag försiktigt gå igenom de gamla cellonoter som jag har i en mapp i bokhyllan, till stor del i form av ett ihoprört lösbladssystem. Här var det värre. Speciellt lösbladen består till stor del av svårare klassiska stycken som vida överstiger min förmåga för närvarande. Jag gör nog klokast att börja med att gå igenom böckerna i så fall och spara lösbladen till sist.

Nu börjar det kännas som om jag har spelat cello ett par år ungefär.

En väsentlig sak har hänt för mig. Jag har köpt en cello för att fÃ¥ tillbaka mer musik i mitt liv…

Efter att i över 18 år inte haft tillgång till eller rört vid detta instrumentbestämde jag mig plötsligt för att jag ville köpa en cello. Det gick till såhär:
Jag hade ett samtal med en ung man som jag rätt nyligen lärt känna och vi diskuterade hans musikintresse och hur mycket musiken betydde för honom som ett sätt att uttrycka sig. När jag hörde honom tala om detta kände jag en allt större saknad efter att själv spela igen. Jag kanske skulle köpa mig en cello sa jag. Ja, gör det tyckte han. Detta var förra lördagen. Efter samtalet SMS:ade jag ett par vänner och fick åtminstone någon positiv reaktion ytterligare. På söndagen hade redan beslutet växt fram. Jag hade ju de pengar som krävdes.

Jag började undersöka lite på Blocket och vilka butiker som sålde. Samtidigt började jag rippa hela min CD-samling för att få in den i musikspelaren och kunna lyssna mer på musik till och från jobbet.

På måndagen ringde jag en butik och frågade om de hade en cello inne och vad den kostade. På tisdagen åkte jag dit och köpte den. Jag är inte alls säker på att jag verkligen gjorde en bra affär men det bryr jag inte om. Cellon verkade okej - inte den sämsta sorten men inte heller särskilt märkvärdig - men den lät rätt bra.

Väl hemma prövade jag den och blev positivt överaskad. Rädd som jag varit att börja börja om med C-durs skala och “Blinka lilla stjärna”, märkte jag att jag faktiskt klarade av att ta ut “Sov pÃ¥ min arm” och spela den musikaliskt med fullt vibrato! Det satt fortfarande kvar efter 18 Ã¥r. Jag kunde ju spela!

På onsdagen packade jag mina saker och for i väg på musikfestivalen Urkult i Näsåker utanför Sollefteå, fast besluten att suga i mig vad jag kunde av intryck och reflektioner. Denna resa var planerad sedan länge men passade bra i mitt nuvarande projekt. Jag gick omkring, försökte återuppta mina ringrostiga kunskaper i att dansa polska utan något vidare resultat, och lyssnade på Mynta, Kebnekajse och Räfven. Jag träffade också några entusiastiska ungdomar från Erik Sahlström-institutet en skola där man lär sig nyckelharpa och folklig dans som tipsade mig om en folkmusikfestival i Kristianopel nästa helg som skulle vara bra.

Det låter som jag skulle vara mycket inne på folkmusik men det stämmer inte riktigt. Min kompis var det under min uppväxt men jag började spela sent och kom aldrig riktigt in i det. I stället var jag klassiskt inskolad och extremt notbunden. Nu har jag bestämt mig för att gå in för gehörsspel och att aktivt träna mitt gehör med de metoder jag kan komma på. Jag bestämde mig också för att dokumentera processen genom en blogg.
Efter Urkult passerade jag Stockholm och pratade med Elias, en av min sambos systersöner som tillsammans med sin bror var Suzukielev när han var liten gått på Adolf Fredrik mm. Han menade att det var bra att börja spela enkla melodier och att spela dem musikaliskt.

Igår måndag, en vecka efter celloköpet tog jag de första stegen. Jag tog fram en bok med barnvisor och började systematiskt försöka spela de sånger jag redan kunde på cellon. Det har lett mig till följande slutsatser:

- Jag är trots allt tillbaka på nybörjarnivå men det märks att jag har spelat mer än något år. Jag kan spela i flera lägen men har lite svårigheter med lägesbyten samt att ta ut melodier i tonarter med många B-förtecken. Jag skulle rent mekaniskt behöva träna vissa skalor och lägesväxlingar. Vibratot fungerar men bara i vissa lägen. Jag plockade också ut ett antal låtar som gick sämre än andra och som det kunde vara värt att träna på. Detta var mitt första försök att medvetet få tillbaka cellospelet i mitt liv.