Louises funderingar

Jag hade trott att min nästa text i denna min glest uppdaterade blogg skulle handla om mina  cykelfärder i somras. Men så drömde jag något i natt som förtjänade att kommenteras.

Jag var på Emmaboda station i går och kom över enkampanjtidning om det svenska EU-ordförandeskapet. Där uttryckte sig flera representanter för den svenska regeringens om hur viktigt det svenska ordförandeskapet är och hur viktigt det är att Sverige nu får vara med och leda och påverka processen.

Jag önskar också att det fanns mer kritiskt och nyanserat material att att få tag i om det här ordförandeskapet. Statlig propaganda är sällan särskilt rolig och det torde finnas andra perspektiv på klimatpolitiken än Andreas Carlgrens.

I  min dröm var den amerikanska presidenten på besök i Sverige. I drömmen hette presidenten  inte Barack Obama utan var en kvinna. Hon skulle nu tala på en välregisserad tillställning inför ett fullsatt auditorium av väl utvalda representanter för det svenska samhället.  (Jag hade  god överblick detta eftersom jag befann mig några meter upp i luften snett bakom estraden….) Talet gick bra, och ackompagnerades av artiga och måttfulla applåder mellan avsnitten ända tills hon kom in på frågan om den för USA och EU gemensamma utrikespolitiken. Hon började med att hylla olika länder i Europa för deras insatser i olika avseenden och kom så in på Israel. När den  kvinnliga presidenten för Amerikas förenta stater yttrade orden ”Leve Israel” kom bara ett tyst mummel från de svenska bänkraderna. När hon upprepade orden en gång till så började publiken bua. En kvinna med 80-talsfrisyr och en konservativt amerikaniserad framtoning, , reste sig upp och började ställa flera kritiska frågor. Hon framhöll speciellt hur mycket extraarbete hela arrangemanget hade inneburit för hennes organisation och undrade vad det skulle vara bra för.

Detta var väl någon slags önskedröm. När amerikanska presidenter reser i utlandet utsätter de sig inte för risken att mötas med öppen kritik. Det var för övrigt ett stort skäl till att svenska polisen spärrade av en skola med demonstranter under toppmötet i Göteborg 2001. En handplockad publik sätter inte heller igång att bua. En likgiltig och passiviserad publik sätter inte igång att ifrågasätta.

Inte heller den svenska regeringen vill utsätta sig för risken att någon buar. Därför har man inte heller valt att satsa på att utlysa  medel för kampanjer eller folkbildning inför den här ordförandeskapsperioden.  I stället använder man uppenbarligen pengarna på att framställa eget propagandamaterial. Samtidigt som Reinfeldt redan i våras talade om “borgfred”.

Den bristande tillgången på kritiskt material är sannolikt en bidragande faktor till att debattnivån under det svenska ordförandeskapet är pinsamt låg. Fler kunde ha behövt lite extra resuser för att ha möjligheter att delta. Men hade inte ordförandeskapet överskuggats av andra angelägna frågor hade man kanske gjort det ändå?

I viss mån så gör man det också. När EU:s energi- och miljöministrar träffades på toppmötet i Åre i mitten på juli så hade organisationen Miljöförbundet Jordens Vänner http://www.mjv.se ett miljömotmöte i Östersund med teman som Klimat och uranbrytning

Demonstrationerna mot Israel under bombningarna av Palestina genomfördes. Och det är ju inte konstigt. Det finns så många svenskar med palestinskt ursprung att flera familjer var direkt drabbade av dessa bombningar bara i Kristianstad. Och nu fortsätter bosättningspolitiken.

I Sverige finns också en tradition av ett långvarigt engagemang i Palestinafrågan och frågan engagerar tydligen fortfarande - på olika sätt. En debattartikel  för ett par dagar sedan där Ordföranden för Kristna Freds tillsammans med två representanter för Settlerwatch tyckte att EU måste öka pressen på Israel skapade så mycket hätska reaktioner att Svenska Dagbladet valde att stänga av kommentarfunktionen på webben.

Klimatfrågan, Palestinafrågan och uranbrytningen i Norrland är angelägna politiska frågor. Liksom krisen. Kanske borde politikerna tvingas ta debatten i dessa frågor stället för att prångla ut massupplagor på material där huvudpoängen är hur viktigt och betydelsefullt det svenska ordförandeskapet är?

Twittrar sedan en tid tillbaka under pseudonymen/alias Nattbibliotek.

Det är populärt så här års att sammanfatta det gångna året eller ge nyårslöften inför det nya.

Förra året gav jag ett nyårslöfte som jag faktiskt höll jag har funderat på om jag faktiskt skulle avge ett i år också. Men i så fall vilket? Det gäller väl att hitta en metod för att välja ut något som går att hålla?

Om man spaltar upp det hela så man indela nyårslöften i en mängd olika kategorier

Livstilslöften

Hit kommer löftena om att träna mer, gå ner i vikt och sluta röka. Det lär också vara löften som det bryts mycket friskt mot. Hit räknas nog också löften om andra vanor såsom att diska oftare, laga mer nyttig och näringriktig mat  eller betala räkningarna i tid.

För ett par år sen så bestämde jag mig för att träna mer för att gå bättre kondition och som en följd av det gå ner i vikt. Det lyckades bra men idag väger jag mer än jag gjorde då. Inte för att det har så stor betydelse men då mode och inköp av klädespersedlar inte tillhör mina främsta fritidsintressen retar det mig stundom att ha en mängd gamla kläder jag inte kan använda.

När det gäller livsstilslöften så tror jag att den bästa förutsättingen för att kunna hålla sitt löfte är att avge ett passivt löfte i stället för ett aktivt. Det som kräver en ansträngning att bryta mot är lättare att hålla än det som kräver en ansträngning att hålla. Med den utgångspunkten skulle “att inte börja röka” vara ett lämpligt löfte för en icke-rökare och sexuell trohet ett för den som redan lever i ett stabilt monogamt förhållande.

Man kan också göra löftet lättare genom att undandra sig möjligheter till utvärdering. Att träna “oftare” är alltså en lämpligare föresats än att träna 2-3 gånger i veckan. Men frågan är vad som ger bäst träningseffekt?

Prestationslöften

Löfte som går ut på att man ska prestera något, bryta nya vägar eller lära sig något nytt under året.

Här har jag en mängd löften jag skulle vilja ge men inte vågar:

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja lära mig förstå lite PHP och mySQL. Sålunda har jag har på vanligt bokmalsmanér lånat och införskaffat ett antal böcker om dessa ämnen, läst dem så gott det går och förstår -  ingenting!

Du är dum, säger min granne. Det där är SÅ enkelt. Det är bara att börja!

Så nu letar jag efter förslag på PHP-exempel som är tillräckligt enkla för att jag ska förstå vad det utför men som samtidigt utför något tillräckligt intressant för att jag ska tycka det är intressant att ta reda på hur det går till.

Härom dagen hörde jag en mycket vacker tolkning av en av Beethovens pianosonater på webbradio. Och tänkte då att ett lämpligt nyårslöfte vore att studera in stycket på fem-sex månader och spela det på min 40-årsdag. Men för att ha något att skylla på är för det första elpianot utlånat eftersom jag behöver ytan det stod på att sortera gamla papper på.

Dock är jag ändå frestad att lova att jag ska ägna mer tid åt musik  i någon form under året, men vågar inte riktigt tro att det blir så. Jag har visserligen aldrig lyssnat så mycket på musik som under 2008 men det är en helt annan sak.

Det finns ytterligare saker jag skulle vilja lära mig men inte vill diskutera offentligt.

Sen finns det förstås de som ger konsumtionslöften och frågan är vad man ska placera dem? Att under året köpa sig en ny pryl  av det eller det märket kan väl knappast räknas som en prestation men möjligen är det en prestation att tjäna ihop dem? Man kan ju också lova att spara pengar för ett lämpligt ändamål såsom en resa eller dylikt.

Målsättningslöften

Målsättninglöften är trots rubriken den typ av löften som är mest icke förpliktande. Ett bra målsättningslöfte är att bli “en bättre människa”. Det torde dock också vara relativt svårt att utvärdera.

Slutsats av detta

Jag läste någonstans för ett tag sedan att en vanlig följd av att sova för lite är att gå upp i vikt eftersom alltför lite sömn stör ämnesomsättningen. Sover man mer blir man också mer koncentrerad och orkar göra mer av de saker som man verkligen vill göra. Förmodligen blir man också mer närvarande och en bättre människa. Utan sömn, blir man ful och otrevlig och får stora  fula påsar under ögonen. Av sömn blir man således också vackrare. Någon mer motivering behövs inte. Att sova är ingen prestation. Prestationen är att skapa förutsättningar för de goda sömnen.

Utan att ge några större utfästelser så har jag alltså bestämt mig för att slå flera flugor i en smäll och genomföra alla former av nyårslöften genom att sova bättre under 2009.

God fortsättning förresten!

Jag håller på att pyssla med Tellico. Sannolikt leder det till en post på bloggen på Internetliv.se så småningom.

Någon har frågat mig varför jag har så många bloggar. Det bottnar förmodligen i ett starkt grundat behov av att hålla isär mina olika intresseområden på nätet. Jag tycker inte de borde intressera samma människor. De olika sidorna har också olika ambitionsnivåer. Den här är lägst och jag tänker sänka ribban. Kanske blir det lite mer personlig karaktär på skrivandet.  Kanske?

Från och med i fredags gick jag över till arbete på heltid. Detta kommer antagligen att tvinga fram en viss fokusering av min internetnärvaro.

Jag har nu också placerat min blogg i Bromölla på bloggkartan.se!

Tord planerar en resa till Brasilien längs underliga vägar och planerar att blogga under tiden. Han ska åka till Social Forum i Belem. Adressen till bloggen blir http://www.aktivism.info/socialforumjourney.

Jag har inte skrivit på ett år men flyttar nu bloggen till egen domän.

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start blogging!

Jag måste erkänna att jag åtminstone tillfälligt legat av mig. Det var så här:

Jag flyttade i augusti samtidigt som jag gick en intensiv kurs.  Därefter var lägenheten i oordning under lång tid, samtidigt som jag lade ner mycket energi på ett extrajobb. Efter det så fanns det tid, så då plockade jag fram cellon men kände inte riktigt för det. Förut bodde jag i en trea med parkettgolv men det är som instrumentet inte riktigt “trivs” i min lyhörda 50-talsetta med brunorange spräckliga korkmattor.

Jag måste erkänna att detta måste vara ett av de mest korkade dumma argument man kan ta till men det känns faktiskt så . En cello passar inte här. Man kan möjligen dra till med en gitarr.

Ja så var det där med lyhördheten också. Inte vet jag vad mina nya grannar tycker? Men det visste jag å andra sidan inte om de förra också. Fast i den lägenheten när grannen dammsög så hörde man knappt inte suset på samma sätt som här. Man hörde bara att något drogs över golvet.

Skillnaden mellan ett piano och ett instrument som cello är att det är lite mer socialt, och exempelvis lättare att få plats i en orkester vilket var en av de viktiga anledningarna till att jag började med ett instrument till en gång. Men jag tror också att de flesta ibland behöver spela med någon för att det ska  vara riktigt kul att fortsätta. Jag träffade faktiskt en kille som spelade klarinett som ville spela med mig. Men allt det där kom i skymundan i flytten och nu har jag ju lagt av mig.

Men poängen var ju “mera musik i mitt liv” inte nödvändigtvis cellon även om det var tanken. Så vad med elpianot. Jag har ju faktiskt ett sånt, eller snarare ett keyboard, 10 år gammalt men med viss anslagskänslighet och hyfsat ljud som man kan ha hörlurar till.

Det har jag lånat ut. En god vän hade intresse för att lära sig lite piano och jag hade inte plats för det. Så det står rätt långt härifrån just nu.

Återstår gitarren. Jag tror jag kanske ska ta upp den?

Eller kanske är det dags för en utmaning? Kanske är det snart dags att leta upp någon som vill spela med mig när jag spelar cello även om jag inte spelar så bra? Eller kanske jag borde hitta någon som kan lära mig lite bättre gitarrspel?

Roligt är i alla fall att se att jag inte är ensam om att vilja återuppta instrument som jag spelade som yngre.

Här finns ett filmklipp om hur Jenny Rydqvist tänker återuppta sitt pianospel. Hon arbetar på Sydsvenskan och bloggar om detta under rubriken “utmanarna”.

Jag har varit på kammarmusik i Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad.

Konserten som var gratis ägde rum under Kristianstadsdagarna och var klart värd att åka in för trots det störande oljudet i bakgrunden från den mer skrällande musiken på Stora Torg.

Det var egentligen en duo men jag satt bara så jag såg cellisten. Strategiskt nog så började man med det något modernare stycket. Mateusz Urbanowicz var uppenbart mycket skicklig spelade Zoltan Kodaly (Duo, opus 7) med stor frenesi och det var bra. Det kändes också lite intressant att titta på honom och hans spel.

Här spelas stycket av två andra musiker:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=DSrZibVVVdA]

När det sedan var dags för Händel, (Sonata i D-dur, Opus 1 nr 13,) så var dock samspelet mellan de två musikerna inte fullt lika bra längre åtminstone inte i första satsen. Det kändes som om Kodaly var huvudnumret och man sen hade lagt till något lättlyssnat som utfyllnad. Däremot var Allegrot i sats två väldigt vackert.

Publiken var ganska blandat. Mest var det personer i äldre medelåldern och pensionärer men också några ungdomar som såg ut att ha kommit dit i grupp?

Det var väldigt länge sen jag var på en klassisk konsert sist. Förmodligen var det förra gången under Kristianstadsdagarna då jag också var inne i kyrkan för att lyssna på något finstämt sent på kvällen. Förhoppningsvis kommer det att bli mer musik nu under semestern om än kanske inte så mycket klassiskt.

…om Timas Hans Hansson, spelman från Ore i Dalarna, född 1846. När Timas Hans var 15 år gammal ville han lära sig spela fiol, och snickrade ihop en åt sig. Sedan började han lära sig själv och det lät illa. Spelet tog inte fart förrän hans far gav honom i uppgift att “draga upp i skogarna och hugga till en mila, göra det färdigt och emellanåt hugga ved.” Så mycket ved blev inte huggen men när han var färdig med milan som var “lättskött” så hade han också lärt sig spela fiol hjälpligt.

Det är möjligt att det finns “gitarrpojkar” idag som lär sig spela på samma ihärdighet även om förutsättningarna är annorlunda. Så mycket kvinnor fanns det åtminstone inte då. Många fick nöja sig med att sjunga. Men berättelserna från Svenska låtar, vars första band av flera med musik från Dalarna utkom 1921 har flera gripande berättelser. Berättelser om män som gifter sig och lägger bort fiolen i 40, kanske 50 år för att hustrun är religiös eller annan orsak och sen blir uppsökta av en upptecknare som får dem att fila ur sig ett par tre valhänta polskor innan de dör knall och fall.

Jag vet inte vad som är myt och verklighet. Den tidens sökande efter det genuina har sina efterföljare men personer som förnyar traditionen på annat sätt finns det också. Intressant är i alla fall när en del av den gamla låtarna inte följer den västerländska dur- och moll- skalan och upptecknarna kliar sig i håret och anger att spelmannen spelade en ton någonstans ganska högt mellan f och fiss så man inte riktigt visste om låten skulle gå i dur eller moll. Detta var innan man kom med inspelningstekniken. Men det finns moderna inspelningar av spelmansmusik bland annat från Orsa som kan illustrera det här.

I varje fall har det gett mig perspektiv angående mitt eget upptagande av ett instrument efter många år. Det finns många som har gjort det förut.